Ida Jonatansson var den första ogifta kvinnan som anställdes som missionär i Svenska kyrkans mission (SKM). Hon anställdes 1884 för tjänst i skol- och barnhemsverksamhet i Sydafrika.
Ida Jonatansson var född 1859 i Norra Solberga församling i Linköpings stift. Hennes föräldrar var Jonathan Johannesson, hemmansägare, och Anna Svensdotter. I familjen fanns ytterligare fyra barn. I hembygden fanns ett missionsintresse som tog sig uttryck i bildandet av Solberga Yttre Missionsförening där Ida Jonatanassons far var en av de första medlemmarna. Bland hennes släkt nämns Hjalmar Danell som blev missionssekreterare i SKM och sedermera biskop i Skara stift.
Ida Jonatansson var småskollärare och hade tjänstgjort i sju år före sin anställning i missionen, de första åren utan någon formell utbildning. Efter en månads studier i Skara tog hon examen som småskollärare 1881. På uppmaning av missionsstyrelsen gick hon också en barnmorskekurs i Stockholm. Hennes kunskaper om barnafödande kom senare att främst användas i samband med missionärsfruarnas förlossningar.
Trots begränsad utbildning och förhållandevis knappa ekonomiska villkor banade Ida Jonatanssons anställning väg för en ny yrkesmöjlighet för kvinnor inom Svenska kyrkan. Tidigare hade kvinnor kunnat verka som organister och diakoner, medan titeln missionär var förbehållen manliga präster. Ida Jonatansson blev inte bara den första anställda kvinnliga missionären, hon var i själva verket den första kvinna som över huvud taget fick en fast och avlönad tjänst i Svenska kyrkan. I praktiken var det ett växande antal kvinnor, som likt Ida Jonatansson undervisade och nådde ut i samhället på missionsfälten, vilket spelade en avgörande roll för den kristna kyrkans tillväxt där.
Efter tio dagars färd med oxvagn från Pietermaritzburg i södra Natal anlände Ida Jonatansson till missionsstationen Oscarsberg, uppkallad efter svenske kungen, den 4 september 1884. Resan från Göteborg till Durban hade tagit en månad. Med korta avbrott skulle hon bli kvar på Oscarsberg livet ut. Hennes uppgift var att ta hand om tolv flickor på det nyinrättade skolhemmet och lära dem läsa, skriva och sy kläder. Hon blev som en mor för dem. Det krävde hennes närvaro alla dagar och alla tider på dygnet, året om. Oscarsberg utgjorde hennes värld och den var avsides, begränsad och laddad med konflikter. Andra missionärer tyckte att hon identifierade sig för mycket med sina elever. Hon borde tänka på att hon representerade missionen och akta sig för att bli som en av de infödda. I hennes ögon var zuluflickorna de bästa av alla människor. En mor fick inte svika de barn Gud välsignat henne med.
Även om Ida Jonatansson kallade alla flickorna på barnhemmet för barn var gruppen av varierande ålder. Allt ifrån de yngsta på sex år till de äldsta på 20 år. Syftet med Ida Jonatanssons missionsarbete var att de afrikanska flickorna och unga kvinnorna skulle lära känna Jesus. Utöver att förmedla det kristna evangeliet var också målet med barnhemsverksamheten och skolan att fostra till lydnad, flit och ordentlighet. De som önskade deltog i dopundervisning som leddes av en manlig missionär. Varje söndag hölls två gudstjänster på missionsstationen ledda av manliga missionärer, en på zulu och en på svenska.
Efter tre års arbete i Sydafrika var Ida Jonatansson överansträngd och hon övervägde att resa tillbaka till Sverige. Hon klagade över alltför många arbetsuppgifter. Det framgår av brev och rapporter att skälet till att arbetsbördan var för stor var att den manlige missionären och arbetsledaren inte respekterade gränserna för Ida Jonatanssons arbetsbörda. Vid sidan av arbetet med det nystartade barnhemmet och i skolundervisningen verkar det som att hon även fick arbeta i missionärsfamiljen Witts hushåll, vilket inte sällan var de ogifta kvinnornas uppgift.
Ida Jonatansson var först men efter ett par år anslöt sig också Hedvig Posse till arbetet med skolhemsverksamheten. Tillsammans kämpade de för rätten att få koncentrera sig på sina arbetsuppgifter utan att få dåligt samvete för att de inte tillräckligt ägnade sig åt att hjälpa den sjukliga fru Witt. Hedvig Posse sökte sig så småningom till andra uppgifter, och med egna medel startade hon ett sjukhus i Dundee. Konflikten med pastor Witt och hans familj, som också rörde teologiska motsättningar i relation till SKM, ledde så småningom till att han sade upp sig. Ida Jonatansson reste till Sverige 1890 för ett års tjänstledighet.
Vid återkomsten var hon nöjd med att få fortsätta att arbeta på Oscarsberg. Skolan och skolhemmet där var hennes värld. Vid sekelskiftet hade gruppen kvinnliga missionärer eller missionsarbetare som de kallades, utökats väsentligt. De flesta hade högre utbildning, det vill säga de var folkskollärare. I Appelsbosch leddes skolan av den kraftfulla folkskolläraren Beda Wennerquist. Ida Jonatansson upplevde sig underlägsen i gruppen av folkskollärare men bland skolhemmets flickor var hon hemma. I ett brev till SKM skrev hon 1900: ”En stor del här har varit mina skolbarn eller barnhemsbarn, annars har deras barn varit det. Jag har undervisat dem och besökt dem, sökt hjälpa dem när de varit sjuka, bestraffat dem, ja gråtit över dem om de gjort det som varit orätt: de veta dock i djupet av sin själ att jag är deras vän som vill dem väl. Ingenstädes är det mig så kärt och så lätt att arbeta som här.”
Ida Jonatansson gick också regelbundet på besök i de afrikanska byarna i närheten av missionsstationen för att tala med människor, berätta om Jesus, läsa ur Bibeln, be och sjunga som en riktig missionär. När hon pensionerades 1919 stannade hon kvar i sin torftiga och trivsamma lilla stuga vid Amoibie i Oscarsberg.
Ida Jonatansson avled 1950.
