Inger Rudberg var lärare och folkbildare, debattör och aktivist, släkt- och hembygdsforskare samt kvinnohistoriker.

Inger Rudberg föddes 1922 i Skagen, Danmark, där hennes far Carl Norborg tjänstgjorde som svensk pastor i Skagen och andra Nordsjöhamnar. Hennes mor Karin Lundström var född i Fjällbacka, och föräldrarna hade träffats under faderns tid som kapellpredikant där.

Båda föräldrarnas ursprungsmiljöer kom att prägla Inger Rudberg starkt. Under uppväxt- och ungdomsåren var hon främst påverkad av sin far, medan hon under senare delen av sitt liv i hög grad knöt an till sin mors ursprungsmiljö. Carl Norborg var född i ett prästhem i Haga i Göteborg, son till den schartauanske prästen Lars Norborg, och dennes maka Helena Wåhlin. Karin Lundström var född i ett fiskarhem i Fjällbacka. Föräldrarnas äktenskap var en ovanlig allians. En god start var dock att de kunde inleda sitt gemensamma liv i Skagen, med en församling bestående av de bohuslänska fiskare som sökte hamn där.

1926, när Inger Rudberg var tre och ett halvt år, skeppades familj och bohag i en fiskebåt från Skagen över till Munkedal i Bohuslän, sedan fadern utnämnts till kyrkoherde i Foss och Håby. Foss prästgård i klassisk stil, omgiven av en stor park, blev för Inger Rudberg och hennes två yngre syskon det barndomshem som gav bestående intryck för livet. Hemmet var gästfritt och Inger Rudberg berättade om besök av till exempel Jeanna Oterdahl och Signe Wranér. Den sistnämnda skickade därefter en ny volym ur Barnbiblioteket Saga till Inger Rudberg varje jul. Under och efter krigsåren präglades familjens liv mycket av Carl Norborgs starka engagemang för Finland. Han grundade Västsvenska kyrkfolkets Finlandshjälp, bedrev omfattande pengainsamling och startade ett finskt barnhem i Munkedal. Många finska krigsbarn slussades också vidare till fosterfamiljer runt om i Bohuslän.

Efter folkskola gick Inger Rudberg över till flickskola i Uddevalla, där hon bodde i ett så kallat skolhushåll, en lägenhet som några prästfamiljer från landet hyrde som bostad under skolveckorna för familjernas ungdomar, med en anställd föreståndarinna. Inger Rudberg fortsatte på latinlinjen i stadens läroverk fram till studentexamen 1943. Därefter valde hon att utbilda sig till lärare och efter examen från folkskoleseminariet i Falun 1945 tjänstgjorde hon i olika folkskolor: i Munkedal, i Björneröd vid Idefjorden, i Västerfärnebo och i Eksjö.

I slutet av 1940-talet träffade hon Stig Rudberg, klassisk filolog bosatt i Uppsala, men till börden västgöte och sommarbohusläning. Han var son till domprosten, senare biskopen, i Skara Yngve Rudberg och Margit Hemberg. Stig och Inger Rudberg gifte sig 1949, och lämpligt nog kunde ett knappt års stipendievistelse för maken vid Svenska institutet i Rom användas som bröllopsresa. Medan maken forskade i Vatikanbiblioteket, förkovrade sig Inger Rudberg i konsthistoria som grund för kommande studier.

Åter i Sverige bosatte paret sig i Uppsala, och åren 1952–1964 födde Inger fem barn och läste också in en filosofie magisterexamen i konsthistoria, litteraturhistoria och engelska. Hon skrev TV-recensioner i Upsala Nya Tidning och började undervisa på kvällsgymnasium. År 1966 gick flytten till Lund, sedan Stig Rudberg utnämnts till professor i grekiska där. Inger Rudberg kom att stanna i Lund resten av sitt liv och rotade sig så småningom alltmera där, samtidigt som somrarna alltid tillbringades i Bohuslän.

När barnen efterhand växt upp kompletterade Inger Rudberg sin utbildning med ett år vid Lärarhögskolan i Malmö och tjänstgjorde sedan vid olika skolor i Skåne, varav en längre period med invandrarbarn i Svalövs kommun, innan hon avslutade yrkeslivet som adjunkt vid Komvux i Lund. Under åren i Svalöv kom Inger Rudberg i kontakt med flyktingfamiljer. När utvisning i några fall hotade lade hon ner ett stort engagemang för att de berörda skulle få stanna, med debattartiklar, namninsamlingar och uppvaktning av politiker. I åtminstone ett ärende lyckades hon, sedan hon fått invandrarministern Karin Andersson på tu man hand och lagt fram familjens sak för henne.

Som flitig debattör och aktivist engagerade hon sig även med full kraft i fredsrörelsen, Folkkampanjen nej till kärnkraft, mot Öresundsbron och i andra miljöfrågor samt inte minst för hotade kulturmiljöer. Inom detta område skrev hon mängder av insändare i tidningarna, i såväl Lund som Bohuslän. Under en kortare period innehade hon politiska uppdrag för Miljöpartiet i Lunds kommun, men denna arbetsform passade henne inte. Andra områden som engagerade henne till debatt var språkvård och frågan om kvinnliga präster.

Inger Rudberg medverkade med ett stort antal kulturartiklar i främst Bohusläningen, och genom Sveriges Radios Värt att veta fick hon en rikstäckande scen för sina folkbildande föredrag. Gärna talade hon om starka kvinnor, och flera av hennes bidrag finns också i en antologi med titeln Starka kvinnor, 1986. Hon lade ner ett stort engagemang inom Vänskapens hus i Lund, där hon under många år deltog i planeringen av föredragskvällar och även ofta själv framträdde. När det skolhus i vilket Inger Rudberg arbetade skulle fylla 150 år engagerades hon att skriva dess historia. Det blev en bok med stora personhistoriska och kvinnohistoriska inslag, Ett gammalt skolhus i Lund. Magleskolan 1836-1986. Från fattigskola till Komvux, 1987.

Efter pensioneringen kunde Inger Rudberg med full kraft ägna sig åt forskning, skrivande och folkbildande kunskapsförmedling. Hennes anknytning till Lund och Skåne fördjupades när hon efter många år i Lund insåg hur djupa skånska släktrötter hon hade på sin farmors sida och hon började intressera sig för skånsk kulturhistoria. Inger Rudbergs farmor var född Wåhlin, och hon ägnade mycket tid åt forskning kring denna präst- och lärdomssläkt. År 2001 publicerade hon boken Söta Louise och ollonfläsk, om prosten Lars Peter Wåhlins och hans maka Louise Adrians liv och brevväxling i början av 1800-talet. Inger Rudbergs efterforskningar och hennes kamp för hotade kulturmiljöer hängde ofta nära samman. Ett talande exempel är boken Tre gårdar i Lund. Kring familjer och miljöer under 250 år, 1995, där alla tre objekten var i farozonen för rivning eller hårdhänt omvandling.

Under ett par decennier lade hon ner ett omfattande arbete i Föreningen för Fjällbacka, främst genom mängder av artiklar i Fjällbacka-Bladet, ofta intervjuer med äldre ortsbor, men även genom kulturhistoriska guidningar, framtagande av informationsskyltar på äldre hus och mycket annat. Hennes sista stora kraftprov blev den till sidomfång stora boken De levde på Fjällbacka strand. Bilder och berättelser från Fjällbacka, Mörhult och öarna, 2012, som hon arbetade på under många år. I den samlades ett omfattande material om samhällets historia, huvuddelen skriven av henne själv och med extra tonvikt på hennes mors släkt. Bohusläningen satte rubriken ”90-åring släpper Fjällbacka-bok på 1 000 sidor” och Släkthistoriskt forum följde upp med ”Kvinnan bakom Sveriges mest omfattande släktbok”. Redan 1994 hade Inger Rudberg tilldelats Tanums kommuns kulturpris och 2013 utsågs hon till Årets Fjällbackabo.

Inger Rudberg var livet igenom och upp i hög ålder en ytterst aktiv, flitig och mångsysslande kvinna med stor, närmast rastlös verksamhetslust inom många olika områden. En tydlig röd tråd var dock det starka intresset för att efterforska och lyfta fram kvinnors villkor under olika tider och i olika samhällsklasser, liksom kvinnliga föregångare inom olika områden. De allra sista åren arbetade Inger Rudberg med att skriva ner sina egna levnadsminnen (opublicerade). Hon skrev även ända sedan ungdomen många dikter, av vilka ett mindre antal har publicerats.

Inger Rudberg avled 2019, drygt 96 år gammal, och enligt egen önskan är hon gravsatt på Fjällbacka kyrkogård, inte långt från sina morföräldrars grav.