Karin Ek var lärare och författare. Hon gjorde också en viktig insats som redaktör för den uppmärksammade antologin Ur svenska dikten.

Karin Ek föddes i Stockholm den 17 juni 1885. Fadern Anders Lindblad var läkare och chef för kurhuset Eira, där prostituerade behandlades för könssjukdomar. Modern Florence Farish var född i England och arbetade före äktenskapet som guvernant i Sverige. När Karin Ek var två år gammal föddes Yngvar, som blev hennes enda syskon.

Karin Ek fick sin utbildning på Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm. Bland hennes skolkamrater fanns Elsa Brändström, poeten Harriet Löwenhjelm, den blivande rektorn för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, Honorine Hermelin och konstnären och författaren Elsa Björkman-Goldschmidt, som senare kom att illustrera flera av Karin Eks böcker. Seminariets mål var att fostra eleverna till självständiga individer, redo att göra en viktig insats i samhället. Karin Ek skrev i dagboken under sin första vecka som lärare: ”Det skall gå! Det är ju för Sverige!”

Under utbildningstiden gjorde Karin Ek ett studieuppehåll för att vårda sin cancersjuka mor som dog 1904. Samma år trycktes hennes första diktsamling Dikter. Det dröjde tio år innan hennes nästa samling publicerades. Under tiden däremellan skrev hon fortsatt poesi och fullföljde sina studier. År 1907 tog hon examen med högsta betyg i undervisningsskicklighet. Hon fick anställning som lärare i kristendom, kyrkohistoria, modersmål och historia vid Karlshamns elementarläroverk för flickor. Efter faderns död 1908 flyttade hon hem till brodern Yngvar, även för att ta hand om farmodern i lägenheten intill. I ett brev till en väninna skrev hon: ”Döden är aldrig så förfärande som de stora själskriserna, de erotiska och de religiösa.” Här nämns två av poetens viktigaste ämnesområden. Det sista, religionen, lämnade hon som vuxen, även om hon fortsatt erkände att den religiösa lyriken varit grundstenar till hennes eget författarskap.

Skolkarriären var över. Karin Ek gjorde samma år slut med sin ungdomskärlek, lotslärlingen Axel Sjöblom, som hon träffat när hon var sommargäst i Stockholms skärgård, och inledde ett förhållande med litteraturhistorikern Sverker Ek. De gifte sig 1909, efter farmoderns död, och bosatte sig i Göteborg. Trots en stor familj – paret Ek fick fem barn varav ett dog i späd ålder – och många vänner kom Karin Ek aldrig att känna sig hemma i staden. Hon närde en livslång längtan efter sin hemstad, något som gjorde avtryck i hennes författarskap. Den lyriska essäsamlingen Fredmansgestalten, 1915, är lika mycket en hyllning till Stockholm som till Bellmans verk. Boken kan också läsas som ett alternativt självporträtt.

Ett annat centralt tema i Karin Eks författarskap är naturen. Naturen och den man hon älskade var oskiljaktiga storheter, har hon påpekat. Axel Sjöblom och skärgården var en sådan helhet, Sverker Ek och härjedalsfjällen en annan. Saltvatten och ekdungar fanns med i relationerna till Pär Lagerkvist och Gösta Sandels, män som Karin Ek hade förhållanden med under äktenskapet med Sverker Ek. När det gäller kärlekshistorien 1914 med den svenskamerikanska skulptören David Edström var dock naturens roll underordnad. I stället utgjorde hans ateljé och Göteborgs mörka danslokaler deras mötesplatser. Ett konkret minne av deras möten är ett stort porträtt av Karin Ek, en bronsbyst som Edström gav Karin Ek när han 1915 gav sig av till Nordamerika.

Särskilt relationen till Axel Sjöblom satte djupa spår i Karin Eks liv och dikt. I såväl hennes andra diktsamling, Den kostbara hvilan, 1914, som i Idyll och elegier, 1922, återfinns många dikter som kan härledas till deras kärlekshistoria. Flera av dem skrev hon redan 1908 och gjorde endast små ändringar i inför utgivningen. Hennes enda roman, den självbiografiskt färgade Gränsen, 1918, visar det kritiska klassmedvetande som hon kom att utveckla under bekantskapen med Sjöblom och hans familj. Romanen handlar om den unga Agnes rädsla för erotik, en rädsla lika stark som hennes idealistiska drömmar om den stora kärleken. Boken slutar med att Agnes lämnar sin älskade Mårten i medvetande om att hon är bunden vid honom för alltid. Romanen är även en poetisk skildring av landskapet kring Sandhamn i Stockholms skärgård. Berättelsen är full av citat, från folkvisor till Fröding, från Odysséen till Robert Burns, citat som visar den litterära bakgrunden till Agnes ångestfyllda frågor om kärlek och livsval.

När Gränsen gavs ut tog Karin Ek upp kontakten med Sjöblom. Efter ett sammanbrott bestämde hon sig dock för att stanna hos sin make Sverker. Under en veckas vistelse hos väninnor i Mockfjärd skrev Karin Ek ”Som ett moln, som en fläkt…”, en dikt om att lidelsens sommar var över. Hon hade bestämt sig för att satsa på familjen och författarskapet men upplevde sedan nya känslostormar med Pär Lagerkvist.

Utöver sitt skönlitterära författarskap skrev Karin Ek också essäistik och arbetade som redaktör. Den tidigare nämnda essäsamlingen Fredmansgestalten blev omtalad för sin nyskapande stil. Det var dock inte alla som uppskattade denna stil. I ett porträtt av Karin Ek i Ord och Bild 1927 menade Sten Selander att hon kom med oartikulerade skrik av förtjusning i stället för att förklara varför hon uppskattade Bellmans verk. Han erkände samtidigt att han hade svårt att alls tänka sig en kvinnlig kritiker. Ellen Kleman, recensent i Hertha, var däremot mer positiv och skrev att boken var en originell studie, "som snarare borde bära beteckningen litteraturanalytisk dikt och som därför att den är dikt blir syntes”.

För Albert Bonniers förlag sammanställde Karin Ek en stor svensk diktantologi. Hennes idé var att ställa upp dikterna efter ämne och låta poeterna tala med varandra genom tidsåldrarna. Ur svenska dikten, som antologin kom att heta, trycktes 1921 i tre band med sammanlagt tusen sidor. Uppmärksamheten var stor och mest positiv. Anders Österling i Svenska Dagbladet fann att hon lyckats förvånansvärt väl med uppdraget, och att det var av verkligt intresse att se hur synen på naturen och erotiska uppfattningar skiftar från sekel till sekel. Han kallade antologin rent poetisk, okonventionell, nästan djärv, och uppskattade att hon inte varit rädd för det svårtillgängliga, utan placerat det i sådant sammanhang att det fick rätt belysning. Men det höjdes också en del kritiska röster mot antologins urval. I Bonniers arkiv på Centrum för näringslivshistoria finns Karin Eks svar till Karl Otto Bonnier angående kritiken, till exempel Bo Bergmans i Dagens Nyheter. Denne hade inte signerat sin artikel och Karin Ek trodde att det var för att han skämdes. Han till och med erkände att hans kritik grundade sig på en hastig överblick på författarregistret! Hon bemötte varje synpunkt och föreslog att hon skulle ta med några fler Bergmandikter i nästa upplaga. Breven i arkivet visar hennes säkerhet i yrkesrollen som redaktör och författare.

Karin Ek kom tidigt i livet att drabbas av samma cancersjukdom som tagit moderns liv. I diktsamlingen Död och liv, som kom ut till julen 1925 och som kom att bli Karin Eks sista verk, skildrar hon erfarenheterna av sjukdomen. Dikterna gör ett mycket starkt intryck genom sitt renskalade allvar. Sviten ”Verser i sjukdom” talar i första delen om livet: ”Kära liv – går du nu? / Vänder dig bort från mig?” Den sjuka tackar för livets kyss och står sen kvar i skuggan medan livet skyndar bort. I andra delen står döden plötsligt närmare än någonsin, leende och omhändertagande. Svitens sista del är den mest citerade: ”Min ena hand i din, mitt barn, / den andra i dödens hand –”. Floden brusar och modern säger till barnet att släppa taget och gå hem. ”Trygg jag går med döden, mitt barn – – / vinka farväl med din hand!”. Tryggheten är dock inte stabil. Hon skriver också om ångestnätter och om hoppet som återvänder med gryningen. Hon undrar över den lugna natt som en gång måste komma, och gläds åt sonen som kommer med blommor - blå ögontröst. En avdelning i diktsamlingen består av varma kärleksdikter och några med förvånad klarsynthet: ”Bitter dryck drack jag utav din mun – / aldrig förut var kärlek bitter mot mig.” I dessa sena dikter finns samma långsiktiga kärleksåtagande som i romanen Gränsen. I dikten ”Du” från oktober 1925 har diktjaget också lämnat en man som visat henne sitt oroliga inre. ”Du upplät din själ för mig / så att jag genomträngdes av dess strålbild / – och aldrig, aldrig lämnar dig.” Här skriver Karin Ek fri vers, men ofta använde hon klassiska versmått. Sonetterna flyter så ledigt att läsaren knappt märker den tvingande tekniken.

Ofta skrev Karin Ek om sin önskan att med huden möta jord, sand och sten. Bara naturen kunde ge henne tröst. Helge Lindberg skrev i Polstjärnan (nr 17-18 1926) att hennes längtan inte bara gällde friska sinnesintryck, utan var ett begär att få uppgå i en verklighet av en helt annan art än det medvetna livet. Detsamma gällde kärleken. Lutad mot den andres hjärta ”hör jag all-livet. / Jag hör gräset växa, haven svalla, / världsvindarna vina kring den ensamma jorden.” Raderna finns i dikten ”Då sjunger mannens hjärta…” i Den kostbara hvilan. Elisabeth Hermodsson valde 1979 denna dikt till sin antologi Kvinnors dikt om kärlek.

Efter några svåra år med behandlingar på Radiumhemmet i Stockholm och vistelser på vilohem dog Karin Ek, precis som modern, vid 41 års ålder och delar grav med sin förstfödde son.