Kerstin Bernhard var fotograf och arbetade såväl med porträtt som med mode och mat. Hon skapade också egna bildberättelser om bröd och brödtraditioner i olika länder. Hon var en pionjär inom Svenska Fotografers Förbund.
Kerstin Bernhard föddes 1914 på Lidingö där hon växte upp i en borgerlig, artistisk och fördomsfri miljö. Modern, Ester Bernhard, var en modern yrkeskvinna som under tio år drev ett gymnastikinstitut. Fadern var arkitekten Edward Bernhard som ritade Stockholmsvaruhusen Åhlén & Holms vid Skanstull, Tempo och PUB vid Hötorget och biografen Röda Kvarn. Kerstin Bernhard började fotografera när hon var tolv år och fick en egen kamera. Efter studenten vid Lyceum för flickor i Stockholm 1933 blev hon elev hos fotografen Ferdinand Flodin. Hon följde också docenten i fotografi John Hertzbergs lektioner vid Kungliga Tekniska Högskolan.
Åren 1934–1936 var Kerstin Bernhard elev på Contempora Lehrateliers, en privatskola för arkitektur, design och fotografi i Berlin. Liksom den statliga Bauhausskolan förenade denna privatskola alla konstarter. Ett av ämnena var arkitekturfotografi. På skolan kom hon i kontakt med fotografi av August Sander, Edward Weston, Ansel Adams, Margaret Bourke-White, Man Ray och Martin Munkácsi. Den politiska stämningen i Berlin skrämde och hon behöll hela livet en rädsla för stora folksamlingar.
Efter utbildningen återvände hon till Sverige, tog anställning vid Ateljé Uggla och inledde sin frilansverksamhet. 1939 etablerade hon en egen ateljé på Holländargatan i centrala Stockholm. Där fotograferade hon barn och brudpar, konfirmander och studenter, men även skådespelare som Ingrid Bergman, Inga Tidblad, Lars Hanson och Viveca Lindfors. Hennes porträtt på skådespelare prydde omslagen på tidskrifterna Idun, Vecko-Journalen och Filmjournalen men även Svensk fotografisk tidskrift.
Kerstin Bernhard trivdes inte som porträttfotograf, hon reste istället till Paris 1947 där hon började fotografera mode. Med sina fotografier, oftast tagna utomhus i oväntade miljöer, blev hon en av Sveriges främsta modefotografer i en manligt dominerad genre.
1948 återvände hon till Stockholm, sålde sin ateljé och fortsatte med modefotografin. Arkitekturen fick en självklar plats även här, en mönstrad OP-klänning på Liljevalchs konsthall, aftonklänningar i Hagapaviljongen och höstmode på hotell Malmen i Stockholm. Skobranschrådet blev en viktig uppdragsgivare till mitten av 1950-talet och Kerstin Bernhard blev stilbildande med sina fotografier på skor. Pälsbranschrådet var en annan viktig uppdragsgivare.
Under ett halvår 1948–1949 i USA studerade hon färgfotografi och matreportage. Hon lämnade ateljén på Rindögatan, som hon hade etablerat 1950, och inrättade ateljé, mörkrum och eget provkök i hemmet på Lidingö 1955. Kerstin Bernhard fortsatte att fotografera mode men mat och inte minst matens miljöer blev snart hennes stora intresse och huvudsakliga sysselsättning. Från 1955 och tjugo år framåt var hon den ledande matfotografen i Sverige. Hennes medverkan i Bonniers kokbok, den första moderna kokboken som kom ut 1960, var banbrytande med sina stora färgbilder. Arbetet tog hela tre år och den trycktes i 270 000 exemplar.
På 1960-talet beslutade hon sig för att systematiskt dokumentera de gamla brödkulturerna i Frankrike, Grekland, Egypten och de nordiska länderna. I berättelser om hur man hanterade brödet, brödet som en del av gatubilden och brödet i hemmet skapade hon fotografiska berättelser som saknar motstycke. Boken Bröd med hennes fotografier, med texter av Harriet Hjorth och Jannis Ambatsis, gavs ut 1969. År 1987 kom Brödminnen, där hon stod både för bild och text liksom i Till Frankrike med kamera och kärlek, 1991.
Fotografernas organisation, Svenska Fotografers Förbund, var tidigt en professionell hemvist för Kerstin Bernhard. Hon blev medlem 1939 och var aktiv både som styrelseledamot och föreläsare. 1955 var hon enda kvinnan, bland tolv män, i förbundsstyrelsen. Samma år fick hon, tillsammans med Anna Riwkin-Brick och Inga Ohlsén, förbundets Flormanmedalj. Det var första gången den tilldelades kvinnor. Fotografiska Föreningen, där hon hade blivit invald 1934, gav henne också en rad utmärkelser.
Kerstin Bernhards fotografier visades i ett drygt trettiotal utställningar mellan åren 1939 och 2014. De första var Det nya ögat – Fotografien 100 år på Liljevalchs 1939 och Modern Svensk Fotokonst på Nationalmuseum 1944. Hennes första separatutställning ägde rum på Galleri Gummesons i Stockholm 1953 och hon var den första fotograf som ställde ut på Thielska galleriet, 1975. År 1981 deltog hon i Se dig om i glädje på Fotografiska museet. Hon ställde också ut sina fotografier i Köpenhamn, Århus, Oslo, Paris, Santa Barbara, Los Angeles och Krakow. Nordiska museet gjorde, efter förvärvet av hennes arkiv, en stor retrospektiv utställning 1997.
År 1983 slutade hon som yrkesfotograf. Men hon fortsatte sitt bildskapande med bildsviten I sitt eget skal som tillkom i villan på Lidingö där hon fotograferade det hon själv tyckte var vackert som vitlök, ägg, nötter och ärtskidor. Stilsäkert förvandlade hon de mest alldagliga motiv till stor konst.
Kerstin Bernhard hade en stor vänkrets där många av tidens kända fotografer som Sten Didrik Bellander, Sven Gillsäter, KW Gullers, Hans Hammarskiöld och Sven Johansson ingick. Hon ingick i Fotografiska Museets Vänners styrelse i mitten av 1960-talet. Det var en ideell förening som verkade för att få till stånd ett fotografiskt museum i Sverige.
Kerstin Bernhard avled 2004 och är begravd på Lidingö kyrkogård.
