Louise Flodin var typograf, publicist och tidningsutgivare och den första svenska kvinna som fick hinderslöshetsbevis för att ge ut en tidning.
Louise Flodin föddes 1828 och växte upp i ett studieinriktat hem. Hennes mor Charlotta Söderquist, som var prästdotter och änka efter två präster, flyttade 1830 från prästgården i Kil till Örebro med sina två barn. År 1845 öppnade hon en privat skola i hemmet där även Louise Flodin fick undervisa. En av eleverna var Sofia Gumaelius som senare skulle grunda en av landets första annonsbyråer i Stockholm och tillsammans med Louise Flodin bli bland de första kvinnorna i Publicistklubben. Under åren 1848–1856 var Louise Flodin guvernant hos familjen Lagergren på Hammars gård i Asker, men när hon fick ett arv bestämde hon sig för att förverkliga de drömmar som väckts då hon som barn ofta hade besökt sätteriet för Nerikes Allehanda. Hon var nära släkt med nämnda familj Gumaelius som drev tidningen. År 1856 började hon utbilda sig till typograf, vilket då var ett ovanligt yrke för kvinnor. Hon lyckades så väl att hon under ett år var föreståndare för ett tryckeri i Borås.
År 1858 köpte hon ett tryckeri i Arboga och fick som första svenska kvinna hinderslöshetsbevis för att ge ut ett veckoblad, Arboga Tidning. Inga män ville arbeta för en kvinnlig redaktör och till en början gjorde hon hela tidningen själv. Hon samlade in nyheter och annonser, klippte material ur andra större tidningar, satte texterna, korrekturläste och tryckte tidningen. Snart började hon dock anställa sina egna kvinnliga medarbetare genom att i tryckeriet lära upp flickor ur obemedlade familjer, bland annat fem prästdöttrar, vilka även fick bo i hennes hem. I tidningens insändarspalt och avdelningen ”Brevlådan” togs för den tiden kontroversiella ämnen upp. Under olika signaturer förekom kritik mot kvinnors instängdhet i snörliv och krinolin, liksom notiser om kvinnor som utmärkt sig. Tidningen var ingen uttalad kvinnotidning, men snart talades det om att en ”samhällsupplösande anda med [Louise Flodin] tagit sig in i staden” och motståndet mot henne som kvinna och redaktör växte sig allt starkare.
År 1862 sålde Louise Flodin tidningen och tryckeriet till sin bror och flyttade själv till Stockholm, där hon startade ett nytt tryckeri. Här lärde hon med tiden upp ett 80-tal kvinnor till typografer. Hon uppmanade dem också att bilda en klubb för att stärka varandra. En ögonsjukdom tvingade henne 1875 att sälja tryckeriet. Då var hon sedan tio år gift med bokförläggaren Sigfrid Flodin och tillsammans fortsatte de att driva hans förlagsverksamhet och deras hem var en mötesplats och salong för tidens litterära och publicistiska kretsar. Sigfrid Flodin var åren 1887–1890 ordförande för Svenska bokförläggareföreningen. Då hade också Louise Flodin vunnit en seger; 1885 hade kvinnor beviljats inträde i Publicistklubben. Hon själv var bland de första att bli medlem, tillsammans med Sophie Adlersparre, Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Anna Branting, Emilie Flygare-Carlén och Sofia Gumaelius.
Trots sina ögonbesvär fortsatte Louise Flodin att medarbeta i flera tidningar, bland annat Tidning för trädgårdsodlare under åren 1889–1901. Efter makens bortgång 1909 drev hon deras bokförlag vidare fram till 1913, men då, vid 85 års ålder, överlämnade hon förlaget till Albert Bonniers Förlag AB.
Louise Flodin avled i Stockholm 1923.
