Lucie Lagerbielke var en kontroversiell och i vida kretsar läst författare till artiklar, skrifter och böcker inom ett fält som idag benämns västerländsk esoterism.
Lucie Lagerbielke föddes i Stockholm den 13 april 1865. Som det tredje barnet i en syskonskara på fyra till brännvinskungen, grosshandlaren Lars Olsson Smith och Marie Louise Collin tillhörde hon en överklass. Föräldrarna kom dock från enkla bakgrunder. Fadern skapade en förmögenhet på alkoholhaltiga drycker och var därtill verksam som socialreformator samt 1885–1891 riksdagsledamot av första kammaren. Modern var utomäktenskapligt dotter till en fiskmånglerska, som adopterats av och vuxit upp i en hovtandläkarfamilj.
Lucie Lagerbielkes äldsta bror, Charlie, var ingenjör och uppfinnare, verksam inom stenindustrin. Brodern Otto disputerade i politiska vetenskaper i Tübingen 1886, varefter han gick in i faderns affärsverksamhet. Han var även samlare och donator. Den yngre systern Mary Karadja delade Lucie Lagerbielkes konstnärliga och andliga intressen. Systrarna fick en traditionell överklassbildning. De undervisades först av guvernant i hemmet och senare vid flickpensioner i Schweiz, Frankrike och Italien med inriktning på språk, teckning, broderi och musicerande. Lucie Lagerbielke fick alltså inte en utbildning som motsvarade den kunskapstörst som hon senare gav uttryck för. Att Lucie Lagerbielke inte hade någon akademisk utbildning bidrog till ett utanförskap som hon senare använde sig av i debatter i pressen med framstående psykologer som Sydney Alrutz och Poul Bjerre. Lucie Lagerbielke formulerade sig utifrån en egendefinierad position av andligt baserad auktoritet, som knappast erkändes av forskarna, men där hon ansåg sig vara dem överlägsen.
När Lucie Lagerbielke var 18 år gifte hon sig med friherren Henrik Lagerbielke, kapten vid flottan. Hon var en av Europas rikaste kvinnor, men makens familj accepterade henne aldrig fullt ut. Hennes senare starka ställningstagande mot kyrkan, för socialismen samt kritik mot adeln bidrog säkerligen till att komplicera förhållandet. Äktenskapet ska ha varit lyckligt och begåvades med döttrarna Ebba och Nina. Till följd av Henrik Lagerbielkes arbete reste familjen mycket och vistades flera längre perioder i bland annat Italien. Efter makens död 1906 tog Lucie Lagerbielke praktiskt taget avstånd från familjen Lagerbielke.
Lucie Lagerbielke och systern Mary Karadja ska ha varit goda vänner, men relationen torde ha varit komplicerad. Mary Karadja var spiritist och ett internationellt känt medium, medan Lucie Lagerbielke uttalat tog avstånd från spiritismen, som hon kallade för en andlig farsot. Hon angav flera anledningar – att söka kontakt med de döda var etiskt och religiöst fel, bedrägerier var vanliga, men framförallt var det farligt om människor utan tillräcklig kunskap av nyfikenhet gav sig i kast med mäktiga krafter bortom deras förmåga. Lucie Lagerbielke uppfattade systern som ett exempel på spiritismens faror. Så småningom utvecklades systrarna i olika riktning även politiskt, Lucie Lagerbielke mot socialism och bolsjevism medan Mary Karadja blev pronazist.
Lucie Lagerbielke uppgav sig ha varit medlem i en esoterisk skola sedan det sena 1880-talet och hade enligt egen utsago rika erfarenheter av det övernaturliga eller översinnliga. Hon omnämnde erfarenheterna som psykiska förmågor och gav återkommande beskrivningar av dem. Dessa utgjorde grundvalen för Lucie Lagerbielkes verklighetsuppfattning, filosofi och fortsatta livsverk. I sina texter betonade hon vikten av ett vetenskapligt tillvägagångssätt och hävdade att hon haft empiriska ambitioner ända sedan barndomen.
Lucie Lagerbielke satte den psykiska forskningen (senare mer känd som parapsykologi) högt. Den psykiska forskningen skulle bidra med en ny typ av kunskap om människorna och livslagarna, med potential att förändra människors livsvillkor. I skrifter och i brev beskriver Lucie Lagerbielke clairvoyance, hypnotisk förmåga och hur hon gjorde psykiska experiment med somnambuler. Därtill höll hon mottagning som uppgavs ha ”ett mycket stort klientel bland societetens nervösa damer”, både i Stockholm och i Köpenhamn, vilket noterades vid en av Svenska Läkaresällskapets sammankomster 1913.
Lucie Lagerbielke publicerade omkring 20 böcker och skrifter och ett otal artiklar. År 1899 publicerade Lucie Lagerbielke en tidig skrift under den senare återkommande signaturen Vitus, Något om nervositet och naturkrafter: Om orsaker till en del nervös oro, hetta o.s.v., rumsångest, platsångest, och paralysi, samt hänvisningar till enkla – mångårigt pröfvade – skyddsmedel deremot. Därefter följde under signaturen Pax böckerna Lifvet och döden, 1903, och Strid och frid, 1904. Ett par tidiga böcker skrev hon tillsammans med vännen Anna Maria Roos, som senare blev teosof och arbetade med fattiga och sjuka i Indien. Under pseudonymerna Carl Melcher och Tor Delling utgav de Vägen: skriftserie, 1905, som innehöll ”Människans sanningsmedvetande”, ”’Tro’ – och tro” samt ”Bönens sanna värde”; och under pseudonymerna Christina och Wilhelmina Terner publicerade de romanen Drömmen: En sällsam berättelse, 1908. Den senare framstår som en programförklaring för Lucie Lagerbielkes och Anna Maria Roos åsikter i både andliga och äktenskapliga frågor. En av Lucie Lagerbielkes mest uppmärksammade böcker, Själens liv: en bok tillägnad de ensamma, 1911, fick en svidande recension av Poul Bjerre vilket inledde en uppmärksammad strid dem emellan i pressen 1911–1912. Lucie Lagerbielke var omtalad och synlig genom intervjuer och egna artiklar i dagspressen. Åren 1919–1922 samt 1924–1925 utgav hon även skriftserien Framtidens Folk: tidning för andliga problem, psykisk forskning och social nydaning, där majoriteten av artiklarna kom från hennes penna. År 1920 grundade hon också Framtidens Folks Förbund (FFF).
År 1917 inspirerades Lucie Lagerbielke av prästen Fredrik Spak och agitatorn Kata Dalström att ta ställning för den ryska revolutionen. Lucie Lagerbielke uppfattade ingen motsättning mellan socialism och religion utan ansåg att socialismen var det närmaste samtiden kunde komma den sanna kristendomen. I skrifterna Vem vågar?, 1917, ”Skandal”!, 1918, Vem har rätt?, 1918, och Gott och ont, 1919, och i artiklar för Folkets Dagblad Politiken önskade hon att utträde ur statskyrkan skulle möjliggöras, att statskyrkan skulle skiljas från staten och skolan från kyrkan. Hon efterlyste en ny pedagogik baserad på socialistiska principer. År 1919 ville Lucie Lagerbielke förändra religionsundervisningen, nu i kombination med ett nytt uppfostringsschema baserat på socialistiska principer. Barn skulle fostras till solidaritet och kamratskap. Därtill förutspådde Lucie Lagerbielke 1919 att samhället och människorna i Sverige skulle reformeras inom loppet av tre år: 1922 skulle författningen vara republikansk, militären ha avskaffats och egendomarna omfördelats. Därtill att ”livets andliga sida skall solbelysas, det mänskliga själslivet klarläggas, livsvärdet stegras.”
De sista åren var Lucie Lagerbielke sjuklig. Hon avled den 16 maj 1931 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna. Vid hennes grav finns ett gravmonument som föreställer henne sittande naken, med blicken mot himlen och inskriptionen ad astra, ”till stjärnorna”, samt under hennes namn: ”Förf Vitus”.
Efter att länge ha varit bortglömd har Lucie Lagerbielke på senare år främst uppmärksammats för sitt bildskapande, med verk som har visats på utställningarna Mod och modernitet, 2013–2014, samt Måleri och andlighet: Hilma af Klint, Tyra Kleen, Lucie Lagerbielke, 2019–2020, på Millesgården på Lidingö.
