Margit Sahlin var en av de tre första kvinnorna som prästvigdes i Svenska kyrkan 1960.
Margit Sahlin föddes 1914 och var då det tolfte barnet i familjen Sahlin. Hon växte upp i en akademikerfamilj där fadern Enar Sahlin var skolman och skriftställare och modern Rigmor Sahlin (Nettelbladt) lärare. Farfadern Carl Yngve Sahlin var Uppsala universitets rektor mellan åren 1876 och 1889.
Margit Sahlins namn förknippas med kvinnors tillträde till prästerlig tjänst i Svenska kyrkan. Beslutet om kvinnliga präster fattades vid Svenska kyrkans allmänna kyrkomöte 1958. Hennes engagemang och gärning var dock vidare än prästämbetet. Hon hade långt innan beslutet 1958 på olika sätt verkat för en vidgad yrkesroll för kvinnor i Svenska kyrkan. Här stod hon i en tradition av andra kvinnor, såsom Ida Granqvist, Siri Dahlquist och Ester Lutteman. Margit Sahlin var till skillnad från Elisabeth Djurle Olander och Ingrid Persson under hela sitt yrkesverksamma liv och även som pensionär aktiv i den offentliga debatten med opinionsbildning, författande och teologiska samtal.
Margit Sahlin skrev 1938 en artikel i kulturtidskriften Vår Lösen där hon föreslog en särskild tjänst, kvinnliga kaplaner, för kvinnligt medarbetarskap i Svenska kyrkan. Bakom förslaget låg uppfattningen att det förutom syföreningar, karitativa diakonitjänster, missionärstjänster i utomeuropeiska länder samt sjukvårds- och socialvårdsuppgifter inte fanns tjänster för kvinnor i Svenska kyrkan. Samtidigt växte hennes engagemang för en mötesplats mellan det hon kallade ”kyrkan och världen”. Margit Sahlin var därför initiativtagare till bildandet av stiftskvinnoråd, som kom att bli verkliga i alla stift utom i Göteborgs. Hon tog vidare initiativ till bildandet av riksorganisationen Sveriges kyrkliga kvinnoråd (SKKR) där hon blev dess första ordförande. Riksorganisationen skulle vara ett samarbetsorgan för stiftskvinnoråden, men också vara delaktig i utvecklingen av kvinnors möjligheter i hela samhället och kunna bidra med diskussionsforum och opinionsbildning.
Kvinnorådet tog initiativ till en kurs för kvinnlig kyrkotjänst. Den första kursen, Borgenkursen, startade 1948. Kursens genomförande var en central bakgrund till den år 1950 bildade S:ta Katharinastiftelsen, som kom att bli Margit Sahlins livsverk och stora kulturinsats. Hon hade många internationella kontakter och ett stort nätverk i vilket bland andra Sigtunastiftelsens grundare och sedermera biskopen Manfred Björkquist och prästen och författaren Olof Hartman ingick. De hade alla haft kontakt med Eberhard Müller, grundare av den första Evangeliska Akademien i Västtyskland. Denna akademi var ett forum för samtal om existentiella frågor och var en inspirationskälla för Margit Sahlin. Hon var S:ta Katharinastiftelsens direktor från 1950 till 1993 och därefter till sin död 2003 dess ordförande. Grundläggande för S:ta Katharinastiftelsen och för Margit Sahlins egen övertygelse var att möta samtidens frågor och samtidigt vara förankrad i bön, gudstjänstliv och nattvardsfirande.
Margit Sahlin blev den första prästvigda kvinnan i Svenska kyrkan att tillträda som kyrkoherde då hon 1970 blev kyrkoherde i Engelbrekts församling i Stockholm. Tjänsten som kyrkoherde innehade hon till sin pensionering 1979.
Margit Sahlin var vidare en framstående teolog och skrev flera teologiskt fördjupande böcker, där särskilt Ordets tjänst i en förändrad värld, 1959, Dags för omprövning – kring bibel, kyrka och kvinnliga präster, 1980, och Den hemlighetsfulla bilderboken – Att läsa bibeln idag, 1994, kan nämnas.
Margit Sahlin levde ogift och dog 2003. Hon vilar i familjen Sahlins grav på Uppsala gamla kyrkogård.
