Mina Carlson-Bredberg var konstnär, verksam decennierna kring sekelskiftet 1900.

Mina Carlson-Bredberg föddes i Göteborg 1857, familjen var annars väl förankrad i Stockholms välbeställda kretsar. Fadern Henrik Vilhelm Bredberg var hovrättsråd, modern Josefina Lovisa, född Smerling, var grosshandlardotter och mormodern var syster till den välkände publicisten Lars Johan Hierta. Familjen hade ett aktivt intresse för litteratur, arkitektur och kultur. Arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander, en familjevän, sägs ”ha öppnat ögonen för det sköna i livet” hos den unga Mina Carlson-Bredberg och rått henne att ta målerilektioner för Kerstin Cardon. Mina Carlson-Bredberg fortsatte sedan måla för Amanda Sidwall, som för övrigt porträtterat sin 19-åriga elev.

Mina Carlson-Bredbergs målarstudier avbröts 1877 då hon ingick äktenskap med en vän till familjen, personhistorikern Vilhelm Swalin. Äktenskapet upplöstes dock sju år senare, och då var Mina Carlson-Bredberg redan på plats i Paris, där hon introducerats vid Académie Julian av Amanda Sidwall. Det var främst målarskolorna Académie Julian och Académie Colarossi som drog till sig de unga målarlystna kvinnor som strömmade till Paris under slutet av 1800-talet. När efterfrågan ökade hade dessa skolor öppnat så kallade kvinnoateljéer. I slutet av 1880-talet beräknas minst 50 konststuderande kvinnor från de nordiska länderna ha befunnit sig i Paris. Mina Carlson-Bredberg studerade där 1883–1888 för Jules Lefèbre och Gustave Boulanger och 1888–1889 för Charles Émile Auguste Durand (känd som Carolus-Duran) och Jean-Joseph Benjamin Constant. Mina Carlson-Bredbergs mål var att få med verk på den årliga Parissalongen, vilket också blev fallet 1887.

Mina Carlson-Bredbergs målning Académie Julian med mademoiselle Beson som dricker ur sitt glas, 1884, ger en mustig interiör från studietiden. Tre kvinnor sitter utspridda bland uppsatta bilder av modeller och ett skelett, mellan staffli och spegel. En syns hälla upp något, en dricker ur sitt glas och en ska just smaka på en tallrik knappt synlig soppa. Med sin klädsel bildar de en tricolor. Intrycket är livfullt, lätt skämtsamt. De tre pausar mitt i fliten under klart enkla förhållanden. Dessa kvinnor kunde i Paris leva på ett betydligt ledigare vis än i sina hemländer men var ändå begränsade, det kunde krävas manligt sällskap för att gå i staden eller att äta på restaurang. Målningen återspeglar såväl detta som de viktiga kollegiala kontakter och ibland livslånga vänskapsband som här kunde knytas över landsgränser. Bland Mina Carlson-Bredbergs parisiska vänner fanns svenskan Elisabeth Keyser och den framgångsrika tysk-schweiziskan Louise Catherine Breslau.

29 år gammal syns Mina Carlson-Bredberg stå i koncentrerad uppmärksamhet vid sitt staffli. Ett självporträtt från 1886 fångar både situationen och personen mycket levande. Hon möter betraktaren, eller sig själv, med underfundig nyfikenhet, självmedveten och förväntansfull. Ljuset rör varsamt vid högerkind, nacke och det lite ostyriga håret, hon framträder tydligt mot den ljusa väggen bakom. I sin grå målarbussarong står hon i mjuk kontrast mot bildens striktare inslag – såsom raden av parisiska skorstenar i ett fönster. Högerhanden håller en tunn pensel medan vänster hand göms samtidigt under en mörkbrun och förvånansvärt rund palett där röda och blå färgklickar glimmar till, som små halvhemliga explosioner.

Detta självporträtt köptes in till Prins Eugens Waldemarsudde i början av 1970-talet och är troligtvis Mina Carlson-Bredbergs mest kända målning, bland annat visad på den betydelsefulla utställningen De drogo till Paris – Nordiska konstnärinnor på 1880-talet på Liljevalchs konsthall 1988. Den infogar sig i raden av bilder som kvinnliga konstnärer vid denna tid målar av sig själva och varandra, ofta i ateljémiljö, bilder som manifesterar en ny yrkesidentitet, vänskaplig kollegialitet och den radikalt nya tillgången till ett eget rum.

Mina Carlson-Bredbergs stora genombrott kom med ett annat självporträtt från 1888 som fick ett hedersomnämnande på världsutställningen i Paris 1889. "Ett charmfullt porträtt där konstnären avbildar sig med spjuveraktig uppsyn och den plymagerade hatten på nacken." (Caroline Falkenberg)

År 1890 lämnade Mina Carlson-Bredberg Paris och återvände till Sverige men gjorde de följande åren en rad studieresor i Italien, England, Holland, Belgien, Tyskland och Österrike. I Frankrike lärde hon känna Lewis Foreman Day, engagerad i Arts and Craft-rörelsen. Hon besökte återkommande paret Day i London och genom dem fick hon även kontakt med William Morris och Walter Crane. Även mötet med engelsk impressionism och James McNeill Whistlers måleri angav hon själv som betydelsefullt.

Under åren 1893–1895 undervisade Mina Calson-Bredberg vid Elisabeth Keysers målarskola. Mina Carlson-Bredbergs eget måleri intensifierades också under dessa år, såsom i ett vackert porträtt av just Elisabeth Keyser i rosa klänning mot grön fond, vilket numera finns i Nationalmuseums samlingar. Hon gjorde också några historiska skildringar med drottning Kristina som barn.

År 1895 gifte Mina Carlson-Bredberg sig med kanslirådet Georg Carlson och de fick en son. Familjära och ståndsmässiga plikter begränsade yrkesmöjligheterna men Mina Carlson-Bredberg upprätthöll viljestarkt sitt konstnärskap och tog vara på stunder och motiv i sin omgivning. Det kunde vara far och son, liksom bekantskapskretsens vänner och barn, men också stadsutsikter, landskap och blommor. Hon arbetade i olja, pastell, akvarell och blyerts. Den tidiga formbetonade och lågmälda stilen tog efterhand in mer impressionistiska impulser och utvecklades sedan mot ett lösligt friare, med åren alltmer personligt, färgrikare och expressivt uttryck.

Utställningsmöjligheterna för kvinnliga konstnärer var vid det nya seklets början ytterst små och 1910 bildades Föreningen Svenska konstnärinnor med uttalad uppgift att förbättra läget. Mina Carlson-Bredberg var en av initiativtagarna. Inför föreningens stora debututställning på Kungliga Akademien för de fria konsterna (Konstakademien) 1911 var hon kommissarie för den retrospektiva delen. Föreningen gav en fortsatt viktig kollegial tillhörighet för Mina Carlson-Bredberg och hon deltog i dess utställningar 1917 och 1927 (då med en retrospektiv hängning i egen sal).

Efter makens död 1920 kunde Mina Carlson-Bredberg ägna sig åt konstnärskapet mer helhjärtat. Hon reste till London och njöt av att kopiera utvalda italienska renässansmålningar, hon fascinerades av en översvämning i Paris och återgav denna i expressiv flödesförtjusning. Hon fortsatte måla porträtt och ett betonat intresse för blicken är kännetecknande. Hon ställde ut separat 1920 och 1923 i Sigge Björcks konsthandel på Strandvägen. 1931 ordnas utställningen Ett halvsekel som målarinna på Galleri Modern. Här visades 152 verk, fördelade på två våningsplan. Med stadsutsikter och små pennstudier från sjukhusmiljöer, en Djurgårdspromenad eller enkla bostäder på Kungsholmen skildrade hon gärna miljöer i Stockholm. Det senare perspektivet lyftes fram i en bred visning på Stockholms stadsmuseum 1971. Mina Carlson-Bredberg har även deltagit i samlingsutställningar i Chicago, London och Wien. Hon var representerad på utställningen Opponenterna på Nationalmuseum 1945.

Mina Carlson-Bredberg målade hela livet och hon mötte en ny uppskattning på äldre dagar. En junidag 1943 tvättade hon ur penslarna efter dagens arbete. Två dagar senare dog hon, nästan 86 år gammal. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.