Ninnan Santesson är en av de första svenska kvinnliga skulptörerna, känd för såväl sina monumentalskulpturer som för sina intima vänporträtt.
Ninnan Santesson föddes på Tjolöholms herrgård, nuvarande Tjolöholms slott, men växte upp på Mälby gods i Södermanland. När hon var tolv år dog hennes far. Modern och barnen bosatte sig då i Stockholm, där Ninnan Santesson fick sina första lektioner i modellering av moderns väninna skulptrisen Sigrid Blomberg. År 1911 antogs hon till skulpturskolan vid Konstakademien, men förhöll sig kritisk till den akademiska undervisningen och fullföljde sina studier i Paris. Hon besökte den fria ryska akademin, tecknade kroki på Académie Colarossi och studerade i monumentalskulptören Antoine Bourdelles skola la Grande Chaumière. Ninnan Santesson, Siri Derkert, Anna Petrus-Lyttkens och Lisa Bergstrand utgjorde en modig grupp kvinnor, som litade på sin förmåga: ”det kanske kan komma en speciell kvinlig [sic!] konst […] Det är en utväcklingens [sic!] tid för de kvinliga konstnärerna,” skrev Ninnan Santesson till sin mor från Paris.
Stor betydelse för Ninnan Santessons utveckling som konstnär hade den en och en halv månad långa vistelsen i Alger, då hon gjorde det storslagna porträttet Mr Iffa. Efter hemkomsten ställde hon ut porträttet och andra arbeten på Konstnärshuset i Stockholm tillsammans med den finske målaren Engelbert Bertel-Nordström. De gifte sig 1917 och året därpå föddes deras dotter Lena.
Under tiden fram till 1930 tillkom samtliga Ninnan Santessons monumentalarbeten, alla med anknytning till Göteborg. Hennes mor hade flyttat till Göteborg och var på långt håll släkt med de inflytelserika bröderna Hans och Henrik Hedlund. Detta kan ha lett till Ninnan Santessons första uppdrag i staden: utsmyckning av konsul Forsbergs Lorensbergsvilla, bestående av fyra spiselfigurer i snidad ek till vardagsrummet, 14 karyatider till biblioteket och ett målat tak i vinkällaren. År 1916 gjorde hon en minnessten i grovhuggen granit över Erik Dahlberg, placerad i trappan mellan Erik Dahlbergsgatan och Aschebergsgatan. Samma år började hon arbeta på ett monument över Viktor Rydberg. Studentkåren var initiativtagaren och önskemålet var att monumentet skulle invigas till 25-årsdagen av skaldens död 1920. Eftersom Rydberg förknippades med grundandet av Göteborgs högskola tänkte man att monumentet skulle placeras på Vasaplatsen i närheten av högskolebyggnaden. När monumentet tio år senare avtäcktes var det dock placerat på en betydligt mindre framträdande plats, i dalsänkan bakom dåvarande Landsarkivet. Ninnan Santessons namn på skulpturen var Genius på högt postament, varmed hon menar sig ha gestaltat Viktor Rydbergs ”genius” i den knäböjande ynglingen. Genom att låta dennes vänstra arm sträcka sig uppåt mot himlen och idévärlden och den högra armen med svärdet tynga ner honom mot marken och verkligheten ville hon åskådliggöra skaldens dubbla natur, hans idealism kontra realism. Samma högtravande stilmässiga klassicism använde hon sig av vid utförandet av reliefen Kunskapens träd till Västerhöjdsgymnasiet i Skövde, även den från 1930. Därmed avslutades den klassicistiska perioden i hennes skapande.
Dessförinnan hann Ninnan Santesson fullborda ytterligare ett stort arbete, utsmyckningen av Masthuggskyrkan i Göteborg. Kyrkan hade blivit färdig redan 1912 men den första altartavlan hade hämtats tillbaka av konstnären Ole Kruse, som inte ansåg att hans tavla kom till sin rätt i den befintliga barockramen. År 1923 invigdes den nya altartavlan av Ninnan Santesson: Himmelsfärden i corpus samt Kristus i Getsemane och Korsfästelsen på flyglarna med 70 cm höga figurer skurna i ek, färglagda av maken Engelbert Bertel-Nordström. Till följd av det lyckade altarskåpet och att konstnärinnan hade varit ”förvånansvärt billig” beställdes också en 2 m hög Kristusfigur till ett triumfkrucifix. Den sörjande Maria och Johannes är placerade på konsoler på var sida om korset. Masthuggskyrkans utsmyckning har betraktats som Ninnan Santessons främsta verk.
År 1933 kom ett dråpslag för Ninnan Santesson. I en artikel i Konstrevy påstod Klas Fåhraeus att hennes Rydbergsmonument var plagierat efter en figur i Nils Möllerbergs skulpturgrupp Dexippos. Hon tog mycket illa vid sig och drog sig undan offentligheten. Vid denna tidpunkt tog hennes skapande en ny inriktning. Hon gick ner i format och började arbeta med mjuka material som lera, terrakotta och brons. Hon slöt sig till den närmaste kretsen av konstnärskamrater och familj och gjorde intima porträtt av dem, inte minst av dottern Lena. En av favoritmodellerna var Naima Wifstrand, en annan var Marianne Frestadius, som satt modell för 48 huvuden. De gamla kamraterna samlades i Ninnan Santessons ateljé: Berta Hansson tecknande, Siri Derkert modellerande och Maj Bring, som efter att ha förlorat synen agerade modell. Ninnan Santessons helfigursskulptur av henne hör till mästerverken, liksom porträttet av Hanna Rydh, 1962. Porträtten är uppbyggda av små lerklickar, inifrån och ut. Den knottriga ytan andas rörelse och pulserande liv.
På 1930-talet, efter skilsmässa från Bertel-Nordström, bodde Ninnan Santesson fem år i London tillsammans med Naima Wifstrand. På 1940-talet engagerade hon sig politiskt. Hon tog hand om flyktingar från Nazityskland och Bertolt Brecht med familj var några som fick bo hos henne. Hon arbetade för den norska motståndsrörelsen och satt två månader i svenskt fängelse för spioneri. År 1951 deltog hon och Siri Derkert i en propagandaresa till Sovjet, arrangerad av Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Inte förrän 1960 ställde hon ut på nytt, på Färg och Form i Stockholm tillsammans med Ann Margret Dahlqvist-Ljungberg och Maja Braathen. Ulf Linde var lyrisk: ”Ninnan Santessons skulpturer och teckningar har ett otroligt vibrato i alla formers ytor. [---] De ting hon visar är känsliga i ordets bästa bemärkelse. Där finns aldrig en banalitet.” I den nya, upplösta stilen modellerade hon sin sista skulptur, Flicka med hund, som i stort format ställdes upp i Mälarhöjden efter hennes död.
Ninnan Santesson avled i Stockholm 1969. Hennes aska är utströdd i minneslund.
