Sara Wennerberg-Reuter var en av Sveriges första anställda kvinnliga organister och en av landets första etablerade kvinnliga kompositörer. I 30 år var hon ensam kvinna i Föreningen svenska tonsättare (FST).
Sara Wennerberg-Reuter föddes som Sara Margareta Eugenia Eufrosyne Wennerberg år 1875 och växte upp på ön Djurgården i Vänern i Otterstads församling, nära Lidköping i Västergötland. Barndomshemmet uppmuntrade all sorts kulturutövning: fadern Brynolf var konstnär och lantbrukare, modern Eugenie, född Schoug, god amatörpianist. Farbrodern var skalden och politikern Gunnar Wennerberg. Det var modern som gav Sara Wennerberg-Reuter hennes grundläggande färdigheter i piano och musik. I samband med att barndomsgården brann ner, då hon var 14 år gammal, flyttade familjen till Göteborg. Två år senare började hon ta pianolektioner av Robertine Bersen-Scheel samt orgel- och harmoniläralektioner av domkyrkoorganisten och kompositören Elfrida Andrée. Elfrida Andrée förblev hennes mentor och förebild livet igenom, och onekligen inspirerade Elfrida Andrées kontaktnät av musikyrkesverksamma kvinnor Sara Wennerberg-Reuters framtid. Av bevarad brevväxling framgår också Gunnar Wennerbergs aktning för brorsdotterns begåvning, och hur han gjorde sitt yttersta för att stödja henne till framgång.
Efter två års studier vid Musikaliska akademien i Stockholm tog hon 1895 examen i orgel- och kyrkosångstudier. I samband med sin examen erhöll hon Per Adolf Bergs jeton för utmärkt orgelspel. Året därpå blev hon antagen för vidare studier i piano, sång och komposition vid konservatoriet i Leipzig där hon fick studera för bland andra Carl Reinecke. I Leipzig stannade hon i tre terminer med ett avbrott mellan termin två och tre, förmodligen av ekonomiska skäl. År 1901 reste hon till Berlin och dess musikhögskola som hon blivit antagen till. Här stannade hon också i tre terminer och studerade komposition och instrumentation för Max Bruch, en tonsättare som skulle få stort inflytande på hennes musikaliska stil. Bruch höll även kontakten med Sara Wennerberg-Reuter efter studiernas avslutande, och uppmuntrade henne till fortsatt verksamhet som kompositör.
Mellan studieperioderna spenderade hon mycket tid i Göteborg där hon bland annat med hjälp av Elfrida Andrée fick konsertera som pianist och vikariera som organist i domkyrkan. År 1905 tillträdde hon som organist i Sofia kyrka på Södermalm i Stockholm. År 1918 ombildades församlingen och samtliga anställda fick söka om sina tjänster. Tretton personer sökte och med 869 mot 53 röster vann hon sin tjänst åter. Under sina 40 år i Sofia kyrka förefaller hon ha varit Stockholms enda kvinnliga organist. Så här kommenterade hon det 1931: ”Om det är ansträngande för en kvinna att klara en orgels invecklade maskineri? Säkert. Men gudskelov, jag är stor och stark. Vi Wennerbergare ha alltid varit långa, så i det avseendet bereder mig organistens kall inga svårigheter”.
Hon gifte sig 1907 med teologen Hugo Reuter och lade då till hans efternamn till sitt. Närhelst en rubrik skulle sättas vid hennes namn valde hon alltid ”tonsättarinna” framför organist. Hon komponerade både i ungdomen, parallellt med organisttjänsten, och även efter pensioneringen 1945. Musiken är i nationalromantisk stil, och hon fann mycket inspiration i den nordiska och slaviska folkmusiken. Hon hävdade att musik skulle vara ”omedelbar och naturlig” till skillnad från artificiell. Melodier ansåg hon vara musikens själ men sade samtidigt att ”allt sentimentalt pjunk är av ondo”, och hon hade inget till övers för ren programmusik. Denna naturliga ingång till musiken blev hon i ungdomen kritiserad för, exempelvis i Stockholmsbladet 1903 ”Åter besannades den gamla satsen, att kompositriser sällan kunna tagas på allvar, då alla deras alster verka som tillkomna på lek”. På ålderns höst framhölls dock just detta till hennes fördel, som i tidningen Musikern 1942: ”Det som i Sara Wennerbergs musik så omedelbart griper både musiker av facket och en publik av lekmän är nog främst det spontana, rikt melodiska tonflödet, något av tonsättarinnans varma hjärteblod, som går direkt från hjärta till hjärta. Och trots den tekniskt oklanderliga formgivning, varförutan hon ej släpper ifrån sig en komposition, stor eller liten, har hon en förmåga, eller en anspråkslös sinnesförfattning som aldrig, vilket dock kan förekomma hos tonsättare, pekar på eller vill lossas om ens, den kunnighet och det arbete som ligger bakom det färdiga konstverket”.
Idag sjungs främst hennes musik av manskörer, och det var också i den genren hon erhöll flest utmärkelser för under sitt liv. Det stycke hon var mest nöjd med själv, Birgittahymnen Rosa rorans bonitatem. Lillebarn för barytonsolist och manskör, blev känd inte bara i Sverige utan även i Frankrike och USA då Åke Wallgren och Pariskören tog med den på turné. En icke oansenlig framgång hade hon med Skogsrået för sångsolister, kör och orkester (orkestrerat av Ernst Ellberg). Verket framfördes av flera svenska orkesterföreningar under hennes livstid. Hon anlitades ofta för att skriva kantater till jubileer, exempelvis den till Lidköpings 500-årsjubileum, Medevi brunns 300-årsjubileum eller Saltsjöbadens Samskolas invigning. Totalt skapade hon ett hundratal verk, bland andra en violinsonat, piano- och orgelstycken, sånger samt såväl profana som sakrala verk för olika slags körer.
Sammantaget skulle hon bli publicerad av 13 förlag, bland andra Abraham Lundquists förlag, Gehrmans förlag, Elkan och Schildknechts förlag, Sällskapet för svenska kvartettsångens befrämjande och Damernas musikblad. De flesta verk som Sara Wennerberg-Reuter fick publicerade var i genren enklare visor, pianostycken och sångkvartetter. Denna typ av lättspelad musik för hemmet var på denna tid mycket lukrativ för förlagen och en god inkomst för kompositören. Dock släppte hon aldrig siktet på att bli en “riktig” kompositör, och i detta var hon starkt påhejad av farbrodern. Då ansågs till exempel musik för orkester och stråkkvartetter vara av högre intellektuell status, och därmed en typisk manlig domän.
Det manliga etablissemangets erkännande kom 1921 då hon, samma år som Elfrida Andrée, blev invald i Föreningen Svenska Tonsättare. Föreningen hade bildats 1918 av bland andra Helena Munktell. Då Helena Munktell gick bort redan 1919 och Elfrida Andrée 1929 var Sara Wennerberg-Reuter fram till sin död, alltså i 30 år, den enda kvinnan i den illustra föreningen. Först 1970 valdes nästa kvinna in: Carin Malmlöf-Forssling. År 1931 mottog hon medaljen Litteris et Artibus ur kung Gustav Vs hand för sina insatser som kompositör.
Sara Wennerberg-Reuter debatterade även publikt för kvinnors möjlighet att vara yrkesverksamma inom musikbranschen, bland annat i artikeln ”Musiken som kvinnligt kall” i Stockholms Dagblad 1916. Hon argumenterade där: ”Musiken är känslans språk. (...) och då ju kvinnans känsloliv anses vara rikare utvecklat än mannens, borde hon äga särskilda förutsättningar att intränga i musikens väsen, att fördjupa sig i större kompositioner och även att skapa dylika.”
Som musiker ska Sara Wennerberg-Reuter ha varit extra skicklig i improvisation. Detta visade hon prov på redan som 18-åring där hon vid en konsert på Stora Teatern i Göteborg improviserade på piano till ett skådespel, med hyllande recensioner efteråt. I vardagen kunde gudstjänstbesökarna i Stockholm höra Sara Wennerberg-Reuter improvisera över kyrkomusiken långt utöver gängse ramar, vilket enligt utsago var mycket uppskattat. Som person beskrivs hon som rolig, originell, generös och en som älskade när uppmärksamheten riktades mot henne.
Sara Wennerberg-Reuter avled i Stockholm 1959. Hon vilar på Norra begravningsplatsen i Lidköping. En stor samling av noterna till Sara Wennerberg-Reuters musik finns idag på Musik- och teaterbiblioteket i Stockholm.
