Sickan Carlsson var ända från skådespelardebuten på 1930-talet en folkkär svensk film- och revyaktör.

Sickan Carlsson föddes på Södermalm i Stockholm 1915 och var enda barnet till typografen Witus Karlsson och hans hustru, affärsexpediten Siri. Sitt namn fick hon efter skådespelaren och sångerskan Sickan Castegren, vilken var faderns favoritartist. Det var alltså inget artist- eller smeknamn. I Statens normalskola för flickor var hon klasskamrat med Birgit Tengroth. På eftermiddagarna gick hon i Operans Balettelevskola, i samma grupp som den två år äldre Annalisa Ericson. Birgit Tengroth tog en dag 1925 med sig Sickan Carlsson till Radiotjänst och de gjorde debut, tio år gamla, i programmet Barnens brevlåda, där Sickan Carlsson sjöng en visa. Musikaliteten hade hon med sig hemifrån, fadern spelade piano och modern gitarr. Sickan Carlsson själv tyckte som barn om att underhålla och uppträdde hemma i lägenheten på Högbergsgatan.

Sickan Carlssons far arbetade på Centraltryckeriet (senare Esselte) där man varje år arrangerade Typernas revy på Gröna Lund-teatern. Där scendebuterade Sickan Carlsson 15 år gammal, år 1930. Hon gjorde succé och ryktet spred sig snabbt till professionella revykretsar, hon erbjöds engagemang av såväl Södra teaterns chef Björn Hodell som revymakaren Kar de Mumma. Föräldrarna ville dock att hon först skulle avsluta sin skolgång, så den officiella scendebuten fick vänta till efter examen. Efter den satsade Sickan Carlsson helhjärtat på en artistkarriär och det blev debut både på scen och i film 1932, i pjäsen Toni hos Naima Wifstrand och i filmen En stulen vals i regi av Lorens Marmstedt. Samma år engagerades Sickan Carlsson även vid Södra teatern i Stockholm, i lustspelet Vi som går köksvägen och nyårsrevyn Ett leende år där hon gjorde revydebut, året hade då hunnit bli 1933. Med i ensemblen fanns även Annalisa Ericson. Några veckor efter premiären på nyårsrevyn sjöng Sickan Carlsson in en av dess melodier, ”En man som han”, på skiva. Därmed hade hon, vid 17 års ålder, beträtt alla arenor i den bransch som skulle komma att bli hennes under en drygt 60 år lång karriär.

Sickan Carlsson medverkade i ett femtiotal filmer, under nästan lika många år. Däribland kan nämnas Landstormens lilla Lotta, 1939, Löjtnantshjärtan, 1942, och Min syster och jag, 1950. Som manliga motspelare hade hon ofta Åke Söderblom, Gunnar Björnstrand och Hasse Ekman. Regissören Schamyl Bauman påbörjade 1945 traditionen att göra årliga komedier med roller specialskrivna för Sickan Carlsson, vilka var så populära att "Sickanfilmer" blev ett begrepp. När Schamyl Bauman inte längre kunde filma tog Hasse Ekman över. Med filmer som Sjunde himlen, 1956, Med glorian på sned, 1957, och Fröken Chic, 1959, tillvaratog han Sickan Carlssons komeditalang. Genomgående spelade Sickan Carlsson starka, kompetenta yrkeskvinnor i Ekmans filmer, vilket ännu inte var vanligt, utan nytt och närmast lite provokativt. Hasse Ekman regisserade även Sickan Carlsson i Sveriges första sitcom, Niklasons, 1965, där hon spelade mamman i familjen ifråga och Karl-Arne Holmsten pappan.

I filmen Lustgården, 1961, upplevde Sickan Carlsson att hon äntligen fått visa att hon kunde klara av en mer seriös och mogen roll, inte bara lustspel. Hon beskriver i sina memoarer att ”Någon stor skådespelerska hade jag visserligen aldrig kunnat bli, det vet jag. Men kanske en bättre. En med större uttrycksmöjligheter, fler nyanser och ett rikare register.” Hennes sista filmroll blev också av dramatisk karaktär, som prostinna i Charlotte Löwensköld, 1979.

Sickan Carlsson spelade även teater och revy vid sidan om filmen. År 1945 spelade hon mot Max Hansen i En förtjusande fröken och Gröna hissen, den senare hade de båda medverkat i en filmatisering av redan året innan. Från och med 1935 och under många år framåt arbetade Sickan Carlsson också tillsammans med Karl Gerhard i hans revyer, och han var något av en läromästare för henne. Sickan Carlsson spelade även i några Kar de Mumma-revyer, exempelvis Kyss Karlsson, 1967, och året därpå Den stora succén. Återigen var det Hasse Ekman som regisserade henne. Sickan Carlsson lanserade under sin karriär också många filmmelodier som gavs ut på skiva. Hon sjöng bland annat ”Jag ska sjunga för dig”, ”Klart till drabbning” och det som kom att bli hennes signaturmelodi; ”Jag är så glittrande glad”. Hon medverkade även flitigt i radio, däribland i Dagens Revy, Tjugo frågor, Frukostklubben, Det ska vi fira och Schlagerfrågan.

Sickan Carlsson kom att bli en av de högst betalda skådespelerskorna i Sverige under en period, enbart Viveca Lindfors och Sonja Wigert tjänade till exempel mer år 1945. I en gallupundersökning gjord 1942 placerade sig Sickan Carlsson bland landets fyra mest populära skådespelare och i en popularitetsundersökning 1953 i tidningen Filmjournalen placerade hon sig på första plats. Hon var en av den svenska filmens största stjärnor, framför allt under 1940- och 1950-talen. Under 1990-talet uppträdde Sickan Carlsson tillsammans med kollegan Annalisa Ericson, duon som uppträtt ihop redan 1933.

År 1979 mottog Sickan Carlsson H. M. Konungens medalj av åttonde storleken, 1994 Svenska Filmakademins silverplakett och 2005 Hedersguldbaggen för sina insatser under sin långa filmkarriär.

Sickan Carlsson var gift tre gånger, i första äktenskapet med skeppsredare Gösta Reuter, i det andra med direktör Åke Rapp och sista gången med direktör Sölve Adamsson. I första äktenskapet fick hon en dotter och i det tredje två styvsöner.

Sickan Carlsson åtföljdes livet ut av epitetet ”glittrande glad” och porträtterade ofta käcka, präktiga, helylleflickor. Detta överensstämde dock även tämligen väl med den verkliga personen. Därtill lades integritet, kraftfullhet och en enastående energi, i kombination med komisk timing och ett strålande humör. Även om det främst blev komedier under Sickan Carlssons karriär, så gestaltade hon i dessa oftast livfulla, moderna, vanliga kvinnor som var lätta att relatera till, till skillnad från ouppnåeligt glamorösa filmstjärnor. Hon var folklig. Sickan Carlsson gick från att spela söta flickroller till överklassargbiggor, mödrar och makor, ambitiösa, hårt arbetande yrkeskvinnor, till mogna kvinnor med livsvisdom och värme. Under svåra tider, med krig och hot därom, erbjöd hennes klingande skratt och glädjespridande förmåga den tröst och det hopp det svenska folket behövde för att orka hålla humöret uppe.

Sickan Carlsson dog i Stockholm 2011. Hon är begravd på Bromma kyrkogård.