Signe Bergman var en centralgestalt i den svenska rösträttsrörelsen i början av 1900-talet.

Signe Bergman var en typisk flickskoleelev i den övre medelklassen med ett vidlyftigt umgängesliv, utflykter och fester, och som roade sig med tennis och uppvaktande löjtnanter. Det borgerliga familjelivet med en stor släkt gav henne en gedigen utbildning och sociala nätverk som hon senare skulle få nytta av i sin kommande gärning. Framför allt fick hon en uppfostran där borgerliga dygder var framträdande: den individuella prestationen, självkontrollen, den reglerade livsföringen och tron på kunskapens och bildningens makt. Hennes arbetsdisciplin märks tidigt: ”Arbete är livets morfin” säger hon i ett brev från ungdomstiden.

Efter flickskoletiden åkte Signe Bergman till sin släkting, Martina Bergman-Österberg, i England, som hade ett välkänt institut för blivande lärarinnor. Där studerade hon engelska, franska och tyska. I breven hem till sin väninna Anna Levertin lyfter hon fram sin hänförelse över den engelska kulturen och hon skaffade sig engelska vanor, smak och umgängesformer. I breven märks också att den engelska miljön hade gjort Signe Bergman mottaglig för feminismen som idé. Kvinnors entusiasm och styrka måste tas till vara. Det var också i England som hon för första gången fick höra talas om suffragetterna, de engelska rösträttskvinnorna, även om hon med tiden insåg att deras metoder inte var något som svenska kvinnor skulle ta över. När hon kom tillbaka till Sverige började hon arbeta som kassör i Hypoteksbanken, ett arbete som hon hade fram till pensionen.

Signe Bergman var medlem i det verkställande utskottet av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) 1907– 1919, sekreterare 1909–1911, vice ordförande 1912–1913 och ordförande 1913–1917. Hon ledde och fördelade arbetet i den stora riksorganisationen som bestod av 17 000 medlemmar och 260 lokalföreningar över hela Sverige. Hennes betydelse för den kvinnliga rösträttsrörelsens politiska arbete – kontaktskapandet, opinionsbildningen och genomförandet av kampanjerna – var mycket stor. Signe Bergman blev tidigt medelpunkten även om hon inte var med när föreningen bildades utan kom in i rörelsen först ett par år efter det att massmobiliseringen hade satt igång. Hon avgick som ordförande på hösten 1917 i den stora besvikelsen över att Första kammaren inte släppte fram kvinnorna det året heller fast de hade fått ett löfte om det.

”Om någon kunde ana hur svårt det är att hålla maskineriet i gång” skriver Signe Bergman år 1907 till Frigga Carlberg, en annan pionjär i rösträttsrörelsen. Och när man summerar vad hon gjorde under sina många år i ledningen för den svenska rösträttsrörelsen blir hennes uttalande begripligt. Signe Bergman var representativ, språkkunnig, internationellt orienterad och begåvad med ett stort mått av kulturellt kapital genom sin bakgrund i en välrenommerad ämbetsmannafamilj – fadern var häradshövding. Hon var inspirationskällan för de andra rösträttskvinnorna och medlemmarna ute i landet, förbindelselänken till pressen, till politiska ledare och ämbetsmän i staten. Hennes närmaste vänkrets var andra frisinnade liberaler som Gulli Petrini, Ann Margret Holmgren och Anna Bugge Wicksell.

När staten skulle göra en offentlig utredning om kvinnorösträtten var Signe Bergman den som försåg utredningsmännen med nationellt och utländskt material. Hon var bland annat organisatören bakom de två stora namninsamlingarna 1907 och 1913, vilka samlade närmare en halv miljon kvinnonamn för rösträtt. Hon organiserade också den stora internationella rösträttskonferensen 1911, där Selma Lagerlöf höll ett mycket berömt tal, och skötte de internationella kontakterna och resorna utomlands till kongresser och möten. Hon skickade ut resetalare till kretsarna för att bilda nya kretsar eller blåsa liv i insomnade föreningar. Hon ordnade uppvaktningar av riksdagspolitiker och kungahuset. Signe Bergman höll således ett vakande öga över hela rörelsen och såg till att agitationen och upplysningsverksamheten hölls igång och att pressen informerades om allt. Det var också Signe Bergman som låg bakom att tidningen Rösträtt för kvinnor började ges ut år 1912.

Signe Bergman var huvudfigur i LKPR och spindeln i nätet för hela verksamheten under större delen av kampåren. Hon var organisatören och ledargestalten och byggde upp ett stort kvinnonätverk, som fick betydelse i den politiska utvecklingen kring demokratins genomförande i Sverige. Hon är ändå inte så välkänd i den svenska feministiska historieskrivningen, möjligen beroende på att hon inte har lämnat efter sig biografiska berättelser om sig själv och inte heller var en stor talare. Men Signe Bergman förtjänar att lyftas fram som den stora praktikern, ledaren och organisatören bakom kvinnorösträtten. Riksarkivet och Riksdagsbiblioteket har givit sina brevsamlingar från rösträttskvinnor Signe Bergmans namn, vilket visar att hon också varit aktiv i att samla ihop dokument och minnen för framtidens forskare när kvinnorösträtten väl gått igenom.

Signe Bergman avled 9 maj 1960 och jordfästes på Norra begravningsplatsen i Solna.