Siv Ericks var under många år en av Sveriges mest populära komedienner, revyartister och skådespelerskor, flitigt förekommande på scen och film under nära 60 år.

Siv Ericks var dotter till frisörmästare Nils Eriksson och hans maka Annie. Hon föddes i Oxelösund år 1918 och gavs namnet Siv Eriksson. Fadern var vid sidan av yrket även revyförfattare, och Siv Ericks debuterade som åttaåring år 1926 i en av hans lokalrevyer i Oxelösund. Vid 16 års ålder anslöt hon sig till ett teatersällskap i Örebro och turnerade därefter med Martin Sterner och Folke Walder fram till 1938. Under en tid studerade hon även teater för skådespelerskan och talpedagogen Karin Alexandersson, lärare i tal- och röstvård vid Dramatens elevskola.

År 1939 knöts Siv Ericks till Vasateatern i Stockholm och förblev där fram till 1942, då hon tog barnledigt. Hon tröttnade dock på rollen som hemmafru och längtade tillbaka till teatern. Återkomsten skedde år 1950 i en revy på teaterbåten i Göteborg, tillsammans med Douglas Håge, som lockat henne tillbaka till revyernas värld. Sedan följde engagemang vid Scalateatern i Stockholm 1951—1952. Åren 1953—1957 medverkade Siv Ericks i sin första omgång Kar de Mumma-revyer, på Blancheteatern i Stockholm. Hon skulle återkomma till dessa åren 1970—1972, då på Folkteatern i samma stad.

Siv Ericks filmdebuterade som 21-åring i Per-Axel Branners komedi Rosor varje kväll, 1939, mot storstjärnan Max Hansen. Denne föreslog i samband med detta även artistnamnet Ericks, vilket hon också antog under inspelningen. Samtidigt spelade hon lustspel på Klippans sommarteater i Stockholm. Det var i samband med detta som Siv Eriksson för första gången omnämndes i pressen som Siv Ericks. Debutrollen kom dock att bli hennes enda huvudroll på film. Istället blev det många små, men alltid minnesvärda insatser, i omkring 60 filmer under 55 år. Möjligen berodde det på att Siv Ericks inte passade in i det snäva ungflicksfacket, där typen företrädesvis skulle vara vän, söt och försynt. Ericks hade visserligen vad som krävdes, men var sannolikt också för rolig, originell och distanserad för att riktigt passa in i filmbolagens skräddarsydda roller avsedda för de unga aktriser de lanserade som stjärnor.

Under 1940-talet spelade Siv Ericks i några enstaka småroller, men under 1950-talet blev hon mer aktiv vid filmen. Främst upprepade Ericks några virtuosa specialiteter man reserverade för henne. Siv Ericks hade nämligen funnit sitt gebit vid det laget, en egen slags komedipärla som framodlats i Kar de Mumma-revyerna. Hon gestaltade tröga, aningslösa och "fjompiga" societetsdamer och direktörsfruar, gärna med stora svajiga hattar, iögonfallande accessoarer och utstyrslar. Hon var ”camp” (medvetet kitschig) innan uttrycket lanserats i Sverige och fångade det parodiska perfekt. Siv Ericks var även nischad som svensk films mesta och bästa receptionist, sekreterare och telefonist, lite lojt vulgära samt med rätt snärt i repliken. Små roller som lätt kunnat bli perifera och banala, förvandlade Siv Ericks till små fyrverkeriuppvisningar, där hon närmast överglänste huvudrollsinnehavarna och blev huvudattraktionen för ett ögonblick. Siv Ericks var elektrifierande och slagkraftig, likt en svensk Betty Hutton. Hon vågade vara komisk och skruvad i en tid då aktriser vanligtvis ville vara graciösa och sofistikerade.

I ett teaterprogram presenterades Siv Ericks en gång som ”en lyckad korsning mellan Tollie Zellman och Eva Dahlbeck”. Även om liknelsen inte är klockren så säger den ändå något om den ståtliga, svala blondinen med en naturlig fallenhet för att vara hysteriskt rolig, om hon så himlar med ögonen, tuggar tuggummi eller öppnar munnen. Likt Zellman hade Siv Ericks förmågan att förvandla en trivial replik i manus till en slags mångbottnad flerstegsraket, genom sin unika betoning och pausering. Hon sög på varenda replik och drog ut på det komiska.

Siv Ericks hade ytterligare ett signum, sin nasala, något forcerade, höga röst samt ett släpigt uttal, vilket passade perfekt i de komiska roller hon kreerade. Denna framtoning var en utmärkt förklädnad för den beräknande natur och bitska replik som ofta dolde sig bakom bimbokamouflagen. Några exempel på hennes komiskt uppblåsta överklasskarikatyrer bevarade på film är de som konsulinnan Braxenhielm i Skorpan, 1956, konsulinnan Sluggstedt i Fly mej en greve, 1959, och majorskan Morgonkröök i 91:an Karlsson muckar (tror han), 1959.

Bland Siv Ericks övriga filmer kan nämnas Stackars Ferdinand, 1941, Söderpojkar, 1941, Lille Fridolf och jag, 1956, Ratataa, 1956, Med glorian på sned, 1957, Ingenjör Andrées luftfärd, 1982, och Fanny och Alexander 1982. Dessutom spelade Siv Ericks Ulla Winblad i Lockfågeln, 1971, mot Lauritz Falks Bellman. Hon gjorde även ett par vardagsrealistiska mammor i Astrid Lindgren-filmerna Rasmus, Pontus och Toker, 1956, och Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, 1957, samt andra dramatiska roller, som i TV-serien Hedebyborna, 1978—1982. Hon medverkade också i TV-serier som Sveriges första sitcom Niklasons, 1965, Pippi Långstrump, 1969, Skärgårdsflirt, 1972, Babels hus, 1981, och i julkalendern Ture Sventon privatdetektiv i Sveriges Television 1989.

Sina största och mest folkkära segrar vann Siv Ericks nog ändå under sina många år som revy- och farsaktris på scener i Stockholm och Göteborg samt på turné. Först som magnifik Kar de Mumma-primadonna. Åtta Kar de Mumma-revyer kom det att bli totalt genom åren. I slutet av 1950-talet inleddes också ett över 20 år långt samarbete med Gösta Bernhard, där de spelade tillsammans både i Göteborg och Stockholm samt på turnéer. Åren 1960—1972 var Ericks hos Bernhard på Lisebergsteatern i Göteborg, där de spelade mot varandra i komedier som Äktenskapskarusellen, 1960, Hallå skojare, 1961, Gungstolen, 1963, Harskramlan, 1964, Himmelssängen, 1965, Oss kaniner emellan, 1967, Plaza Hotel, 1969 och Privatkiv, 1972. Hon medverkade 1973 även i casinorevyn Kom till Casino på Intiman, som finns bevarad i revyfilmen med samma namn från 1975. Siv Ericks och Gösta Bernhard spelade också krogshow samt gjorde radio- och TV-program tillsammans. En annan person hon ofta samarbetade med, från 1950-talet och framåt, var Hasse Ekman, i vars filmkomedier, pjäser med mera Ericks återkommande figurerade, inte sällan i kombination med Gösta Bernhard.

Siv Ericks var även revyprimadonna hos Hagge Geigert i Utan en tråd, på Lisebergsteatern 1975. Under 1970- och 1980-talen, under Per Gerhards regim på Vasateatern i Stockholm, medverkade hon sedan i flera farser och komedier, däribland Charleys tant, 1977, med Sven Lindberg, Min fru går igen, 1978, med Stig Järrel och Hjördis Petterson, Spanska flugan, 1981, med bland andra Carl-Gustaf Lindstedt och Inga Gill, Rampfeber, 1983, med Inga Gill och Gösta Bernhard samt Gamle Adam, 1984, och Leva loppan, 1986 med Carl-Gustaf Lindstedt. Alla riktiga långkörare.

Siv Ericks medverkade utöver detta flitigt i radio och spelade in några skivsidor, däribland beredskapsklassikern ”Min soldat”. I radion medverkade hon bland annat i radiopjäser samt i humorprogrammet Goddag yxskaft, en satir på det populära radioprogrammet Tjugo frågor, tillsammans med Karl-Arne Holmsten, Gunnar Björnstrand och Martin Ljung.

Siv Ericks var gift med den ryske köpmannen Albert Essy-Ehsing åren 1942—1967. I äktenskapet föddes sonen Percy. Hon hann under sin omfattande karriär medverka i en lång rad revyer, pjäser, TV-produktioner, radioprogram och filmer. Siv Ericks gestaltade genom dessa år en uppsjö fjolliga och spåniga damer, alltid varierade samt med komisk timing och bett. Hon var motsatsen till oansenlig, hon var färgsprakande, med en stark utstrålning och scenpersonlighet. Hon tilldelades 1988 Karl Gerhards hederspris.

Siv Ericks dog i Onsala 2005. Hon är begravd på Onsala kyrkogård.