Tora Teje var en av svensk teaters största karaktärsskådespelare under första halvan av 1900-talet, framförallt framgångsrik i klassiska tragiska kvinnoroller.
Tora Teje föddes 1893 som dotter till hyrkusk Johan Johansson och hans hustru Maria Werner i fattiga arbetarkvarter på Södermalm i Stockholm. När hon var cirka två år försvann fadern spårlöst. I två rum och kök vid Hornskroken växte Tora Teje upp med modern och två äldre systrar. Den äldsta systern hade tidigare emigrerat till USA.
Efter att modern blivit ensamstående drev hon ett ölkafé på Söder, samt arbetade extra på ett värdshus, där Tora Teje ofta fick springa ärenden. För de slantar hon tjänade gick hon en gång på Dramaten och blev fascinerad av skådespelet. Eftersom värdshusvärdinnans dotter gick på elevskolan fick Tora Teje gå med och se hennes elevuppvisningar. Därefter var hon helt inställd på en bana vid scenen.
Modern var helt emot hennes planer. Hon var så kallat gammalkristen och ansluten till schartauanismen där all teater ansågs syndig. Genom att få en syster att skriva på den obligatoriska skriftliga tillåtelsen från målsman och fylla i födelseåret suddigt och oläsbart, sökte Tora Teje till Kungliga Dramatiska teaterns elevskola. Den som sökte måste vara 18 år fyllda, men hon blev antagen endast 15 år gammal. När hennes verkliga ålder uppdagades fick hon dispens från åldersregeln. Inträdet på elevskolan skapade en brytning med modern och Tora Teje fick rymma hemifrån. Hon fick hjälp av sin lärare skådespelaren Thecla Åhlander, som gav henne mat och skaffade husrum, samt fick utverkat ett stipendium på 50 kronor. Under sitt första år erhöll Tora Teje av styrelsen ett månatligt gage på 100 kronor. Redan på elevskolan framstod hennes begåvning som exceptionell.
Efter sitt andra elevår antogs Tora Teje som premiärelev på Kungliga Dramatiska teatern, i folkmun Dramaten. Nu fick hon göra större roller, bland annat som den näbbiga kammarpigan Dorine i Molières Tartuffe. Efter hennes tolkning av Hedvig i Ibsens Vildanden stod det klart att hon förutom att spela subrettroller även besatt en stor begåvning för realistiska och tragiska karaktärer. Under elevåren bytte Tora Johansson sitt efternamn till Teje, uppmuntrad av regissören och teaterchefen Tor Hedberg. Namnet skapades utifrån hennes initialer T. J.
Det stora genombrottet kom som den hetsiga arbetarflickan Madge i Galsworthys drama Kamp 1912. Succén som proletärflickan åstadkom även en återförening mellan Tora Teje och hennes mor, som var engagerad i socialismen. Dock satte modern aldrig sin fot på teatern och såg aldrig dottern på scen. Därefter fick Tora Teje göra inhopp som Olivia i Trettondagsafton av Shakespeare och som Agda i Hedbergs drama Johan Ulfstjerna, båda 1912. Dessa roller spelades vanligtvis av Dramatens stora kvinnliga stjärnor Stina Hedberg, Astri Torsell och Harriet Bosse. Tora Tejes succé väckte avundsjuka och under sitt andra år på Dramaten upplevde hon att rollerna blev färre.
När hennes kontrakt på Dramaten gick ut 1913 valde hon att ta engagemang på Svenska Teatern under direktören Albert Ranft. Där blev Tora Teje kvar till 1921 och dessa år kom att bli avgörande för hennes karriär. På Svenska Teatern gjorde hon många minnesvärda rollskapelser, bland annat Hero i Shakespeares Mycket väsen för ingenting 1916 och Svanhild i Ibsens Kärlekens komedi 1919. Fullkomlig sensation gjorde hon med sin vilda sensualism i titelrollen i Wildes Salome 1915, som sattes upp i Sverige för första gången.
På Svenska Teatern knöt hon ett vänskapsband med kollegan Gösta Ekman d.ä. som hon ofta fick spela käresta till, exempelvis i Strindbergs Svanevit 1914 som hon tolkade djupt besjälad, i Meyer-Försters Gamla Heidelberg 1916 och Den javanesiska dockan. Tora Teje hade även publiksuccéer i den mer lättsamma repertoaren som exempelvis Primerose 1915 av Flers’ och de Caillavets, Inom lagens gränser 1914 av Veillers och Signora Cavallini 1918 av Sheldon.
Under 1920-talet filmade Tora Teje, vilket dock var svårt på grund av att Svenska Teaterns skådespelare, och även Dramatens, var förbjudna att filma. Trots detta medverkade hon i några av svensk stumfilms mästerverk, bland annat Karin Ingmarsdotter 1920, i regi av Victor Sjöström, Erotikon i regi av Mauritz Stiller 1920, Häxan i regi av Benjamin Christensen 1922 och Norrtullsligan i regi av Per Lindberg 1923.
Längtan efter större konstnärliga utmaningar fick henne att återvända till Dramaten 1923, där hon förblev resten av sitt yrkesverksamma liv. I Bensons triologi Föräldrar utvecklade Tora Teje en komisk sida, som var ny för publiken. Stor genomslagskraft hade hennes tolkning av Marguerite Gautier i Olof Molanders iscensättning av Kameliadamen av Dumas d.y. 1925. Molander regisserade henne även fortsättningsvis på Dramaten, som exempelvis i August Brunius Messeniernas fall 1926. Där skapade hon en porträttlik Drottning Kristina, som besatt en nervös auktoritet och drag av grymhet. Många av Tora Tejes tolkningar på Dramaten under 1920-talet var hyllade, som exempelvis titelrollen i Shaws Sankta Johanna 1926.
Tora Teje gifte sig 1913 med hovfotografen Herman Sylwander som innehade den prestigefulla fotofirman Atelier Jaeger. Han var förmögen och gav henne ett tryggt och borgerligt hem och hon kunde helt gå upp i sin karriär. Maken var högst delaktig i hennes marknadsföring med sina många fotografier av henne som ställdes ut i skyltfönster och trycktes i tidningar. Efter elva års äktenskap fick de sonen Claes 1924 som yrkesmässigt följde först i sin fars fotspår som fotograf och sedan i sin mors som skådespelare. I sin memoarbok Oh Gud, vad vi haft roligt!, 1993, berättar han om sig själv och om sin mor. 1924 flyttade de in i ett fyravånings privatpalats på Tysta gatan i Stockholm. Där bodde även Tora Tejes moder och systrarna Freja och Göta. De förde ett glatt sällskapsliv med bland annat kollegorna Karl Gerhard, Lili Ziedner och konstnären Carl Kylberg.
Under 1910- och första halvan av 1920-talet var Tora Teje en stor celebritet och stilikon, som ofta syntes i pressen. Makens fotografier spreds tillsammans med intervjuer med henne när hon körde sin eleganta italienska sportbil och uttalade sig entusiastiskt om automobilsporten, när hon dömde ut korsetten, när hon i fashionabla dräkter poserade med sina vinthundar och när hon förklarade vikten av att sporta för att hålla sig smal. Hennes exklusiva elegans på scen var beryktad och diskuterad, som i Maughams komedi Societet 1926 på Dramaten. Under denna tid fick skådespelarna själva stå för sina kostymer i de moderna dramerna. Genom att maken var förmögen kunde Tora Teje lägga stora kostnader på sin mondäna elegans. Från mitten av 1920-talet drog hon sig tillbaka från pressen och gav under sitt resterande liv ytterst sällan intervjuer och var ytterst mån om sitt privatliv.
Efter återkomsten till Dramaten hade Tora Teje stor framgång i flera av O’Neills pjäser, som titelrollen i Anna Christie 1923, Nina i Sällsamt mellanspel 1928, Abbie i Blodet ropar under almarna 1933, och framförallt Christine Mannon i Klaga månde Elektra 1933 i regi av Olof Molander. 1930-talet blev Tora Tejes mest framgångsrika tid som skådespelare. Hon gestaltade då många av världsdramatikens stora kvinnliga roller i både klassiker och nyskrivna pjäser. Särskilt fruktsamt blev hennes fortsatta samarbete med regissören Olof Molander. Härav kan nämnas titelrollerna i Aristofanes Lysistrate och Euripedes Medea, båda 1934, Elisabeth i von Schillers Mary Stuart och Alice i Strindbergs Dödsdansen, båda 1935, samt som Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel 1937. Tora Tejes tolkning av Majorskan Samzelius i Gösta Berlings saga i regi av Rune Carlsten på Dramaten 1936 var ett förvandlingsnummer, som också blev en stor framgång.
Under åren på Svenska Teatern hade Tora Teje framgångsrikt konkurrerat om roller med teaterns andra kvinnliga stjärna Pauline Brunius, vilket hade resulterat i fiendskap. När Pauline Brunius var chef för Dramaten mellan 1938–1948 hämnades hon och erbjöd Tora Teje endast få roller och ofta av en typ hon inte ville ha, vilket väckte diskussioner i pressen. En av dessa var dramatiseringen av Hjalmar Bergmans roman Farmor och vår Herre, som hon först efter övertalning från maken antog 1941. Tolkningen av den 75-åriga farmodern var en av Tora Tejes största succéer, då hon vid premiären endast var 48 år. Mellan 1908–1960 gjorde Tora Teje 116 roller på Dramaten, varv den sista var 1960 i Ostrovskijs Vargar och lamm. Hon var även verksam vid Radioteatern.
Tora Teje var en realistisk skådespelerska med stort register. Hennes stämma kunde vara full av lidelse i klassikerna, men även lätt i tonen i de samtida komedierna. Hon värjde inte för de stora gesterna, men kunde även spela med mindre medel. Inte heller saknade hon sinne för en burlesk folklig humor. Tora Teje var en utpräglad scenskådespelare, som tidigt bestämde att filmen inte var hennes rätta medium. Under sin tid uppbar hon en enorm respekt hos både kritikerkår och publik. Skådespelaren och regissören Mimi Pollak berättar i sina memoarer hur hon och Greta Garbo under sin tid på elevskolan beundrade Tora Teje och hur de sökte efterlikna henne. Tora Teje tog sin konst på stort allvar och fyllde den med sin andlighet. Hon var anhängare av den amerikanska religiösa och alternativmedicinska rörelsen Kristen vetenskapskyrka (Christian science).
Tora Teje belönades för sin skådespelarkonst 1928 med den kungliga medaljen Litteris et Artibus. Hon fick även mottaga danska medaljen Ingenio et Arte i guld, S:t Eriksmedaljen, Teaterförbundets guldmedalj 1947 och 1957 med Dramatens O'Neill-stipendium. Hon var ledamot av Nordstjerneorden, Finlands Vita Ros-orden och Officier Français l'Instruction Publique.
Tora Teje avled 1970.
