Ulla Isaksson var en mycket uppskattad, produktiv och mångsidig författare. I hennes författarskap finns tre återkommande teman: sökandet efter Gud, kärleken mellan kvinna och man och kvinnans kärlek till barnen.

Ulla Isaksson växte upp i en övre medelklassfamilj i Stockholm. Hon fick en gedigen utbildning, gick på flickläroverk och tog studentexamen på latinlinjen 1937. Modern och hennes släkt hade starka band till Svenska Missionsförbundet och Ulla Isaksson kom själv att vara aktiv inom Missionsförbundet tills hon var i 30-årsåldern. Som ung var hon konstintresserad och hade ambitionen att bli bildkonstnär innan hon gav sig in på skrivandets bana. Konsten förblev också en viktig inspirationskälla i hennes författarskap. År 1938 gifte hon sig med ungdomsvännen David Isaksson. De fick två söner tillsammans. Efter ett långt äktenskap skilde sig makarna. Därefter gifte Ulla Isaksson om sig med litteraturprofessorn och kritikern Erik Hjalmar Linder.

Ulla Isaksson debuterade med romanen Trädet, 1940, som är en kristen omvändelseberättelse. Den handlar om den unga Kersti, som drabbas av barnförlamning men lyckas försona sig med sitt öde och nå fram till en kristen livssyn. Romanen vann första pris i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens litterära pristävlan och gavs ut på stiftelsens förlag. Även de två följande romanerna, I denna natt, 1942, och Av krukmakarens hand, 1945, domineras av en kristen tematik. De är kärleksromaner men den överordnade relationen handlar inte om man och kvinna utan om den mellan människa och Gud.

I Ytterst i havet, 1950, Ulla Isakssons fjärde roman och hennes genombrott, når sökandet efter Gud sin kulmen. Den beskriver en ung manlig predikants troskris. Senare har Ulla Isaksson sagt att den egentligen skildrar hennes egna religiösa tvivel, men att hon vid tiden för romanens tillkomst ansåg det omöjligt att skildra en kvinnas, och framför allt sin egen, kamp med dessa frågor. Hon hade under vistelser på Sigtunastiftelsen lärt känna teologen Olov Hartman och författare som Lars Ahlin, Karl Vennberg och Werner Aspenström, och mött en annan kristendom än den hon vuxit upp med. Det hade försatt henne i tvivel och romanen är laddad med den fyrtiotalistiska litteraturens existentiella tvivel och ångest. Hon låter huvudpersonens högmod rämna och han lär sig att, i enlighet med Hartmans och Ahlins teologi, identifiera sig med de lägsta i samhället.

Ulla Isaksson lämnade aldrig de etiska frågor som den kristna tron ställer, men i det fortsatta författarskapet är de genomgående underordnade frågorna om kärleken mellan man och kvinna, kvinnans frigörelse och relation till barnen. I den följande romanen Kvinnohuset, 1952, som är en kollektivroman och handlar om ett antal ogifta och barnlösa kvinnors öden i 1950-talets Sverige, attackerar hon i avsnitt efter avsnitt mannens överordnade position i kärleksspelet. Romanen blev något av en skandalsuccé och hennes publika genombrott. Intrigen kretsar i första hand kring ett triangeldrama mellan den unga, vackra och lovande skådespelerskan Eva, den medelålders Anna och hennes man, den framgångsrika regissören Tryggve. Men även de andra kvinnorna i huset spelar viktiga roller. Fokus ligger hela tiden på deras mer eller mindre olyckliga relationer till män. Om och om igen berättas hur mäns – med- eller omedvetna – exploatering av kvinnors känslor lägger hinder i vägen för kvinnornas frigörelse och därmed också för ett jämställt samhälle. Den verkliga synden, kärlekslösheten, delas dock av kvinnor och män. När Anna ännu en gång tar emot sin man och tröstar honom efter ytterligare en affär med en annan kvinna, gör hon det med all den omsorg han är van vid, men efter kärleksnatten stryper hon honom. När hon överlämnar sig till polisen är det emellertid inte honom hon förebrår utan sig själv och sin bristande kärlek.

Kvinnohuset filmatiserades så gott som omedelbart av regissören Hampe Faustman. I rollerna fanns den tidens stora skådespelerskor: Inga Tidblad, Eva Dahlbeck, Annalisa Ericson, Ulla Sjöblom med flera. Under slutet av 1950-talet skrev hon också direkt för film. Med manuset till filmen Nära livet inledde hon ett framgångsrikt samarbete med regissören Ingmar Bergman, som fortsatte med filmen Jungfrukällan. I dessa spelade skådespelare som Ingrid Thulin, Bibi Andersson och Max von Sydow. Såväl manusförfattare som regissör och skådespelare blev internationellt uppmärksammade och överhöljda med priser. Vid filmfestivalen i Cannes 1958 fick Nära livet utmärkelser för såväl manus som regi och skådespeleri. Jungfrukällan erhöll en Oscar och en Golden Globe 1960.

Båda manusen handlar om utsatta kvinnor. I Nära livet sammanförs tre mycket olika kvinnor i en sjukhussal, och under det dygn som filmen omfattar blottläggs dessa kvinnors blandade känslor inför födandet med nästan vetenskaplig noggrannhet. Det handlar om längtan och skräck, att vara underordnad livet och mannen, ett offer och samtidigt den som bär det nya livet i sin kropp. I Jungfrukällan gick Ulla Isaksson tillbaka i historien och beskrev de sociala verkningarna av ett medeltida våldtäktsmord och även i sin nästa roman, Dit du icke vill, 1956, undersökte hon den kvinnliga kärlekens villkor genom att gå tillbaka i historien. När Hanna i Lustgården anklagas för häxeri är Gud tyst. Det blir mannens kärlek som räddar henne. Men för att det ska kunna ske måste hon se sitt eget högmod och sin egen kärlekslöshet i ögonen.

Hos Ulla Isaksson är den totala hängivelsen målet, och hon tillmäter kärleken, trots att hon inte väjer för dess sjukliga och megalomana uttryck, en omdanande kraft, som inbegriper inte bara den enskilde utan hela samhället. Till hennes mest kända kärleksromaner hör De två saliga, 1962, som senare filmatiserades av Ingmar Bergman med Harriet Andersson och Per Myrberg i huvudrollerna. Det är en storslagen och intrikat vävd roman, där hon undersöker olika former av den kärlek som kommer till uttryck genom manlig härskarlust och kvinnlig underkastelse. Den pensionsmässige psykiatern Christian Dettow återvänder till ett gammalt olöst fall och läsaren får via journaler, dagboksanteckningar, brev och minnesbilder följa ett, som Dettow definierar det, klassiskt fall av "folie à deux". Ju längre handlingen fortskrider desto tydligare blir det emellertid att fallberättelsen fungerar som ett slags spegel till Dettows eget äktenskap med den i berättelsens nutid bortgångna Elisabeth, vars dagböcker han läser parallellt. Utöver dessa två kärlekspar finns dessutom flyktingen Sissi van Dorn, som bor i källarvåningen i doktorns villa, som också berättar sin olyckliga äktenskapshistoria för honom.

I den följande romanen Klänningen fokuserar Ulla Isaksson på det tema som under 1970- talet skulle bli hennes stora: relationen mellan mor och dotter. I denna roman, som filmatiserades av Vilgot Sjöman 1964, intar berättaren dotterns perspektiv. Under det senare 1960-talet skrev Ulla Isaksson två mer samhällsengagerade romaner, Klockan, 1966, och Amanda eller Den blå spårvagnen, 1969. Den förra koncentrerar sig på sekulariseringen och dess konsekvenser för det svenska samhället. I den senare gestaltas u-landsproblematiken genom en frustrerad svensk hjälparbetares synvinkel. Romanerna framstår som något av en parentes i hennes författarskap och det var när hon med romanen Paradistorg, 1973, återupptog det moderskapstema som löpt som en underström i hennes författarskap som hon med samma känslighet som i sitt tidigare författarskap talade rakt in i ett samtida trauma igen.

I Paradistorg, filmatiserad av Gunnel Lindblom, 1977, diskuterar Ulla Isaksson de oälskade, destruktiva barnen, "Aniara-barnen", som hon kallar dem i anknytning till Kristina Brandt Humles avhandling om ungdomsbrottslingar. Romanen har tre äldre kvinnor i centrum, den rationella, distanserade och välfungerande läkaren Katha, hennes bästa väninna Emma, mycket tydligt kalkerad på Ellen Key och med en predikan om barnens rätt och moderns plikter ständigt på läpparna, och den outbildade Sara, tjänarinnan som mycket lågmält sköter markservicen. Samtida feministiska kritiker uppfattade Emma, som menar att de kvinnor som lämnar sina barn på dagis "är värre än löjtnant Calley i Song My och president Nixon julen 1972", som författarens språkrör och romanen utlöste en intensiv och hård debatt. Författarröstens sympati för Emma är dock begränsad, liksom för Katha och Sara. Det är snarare så att Ulla Isaksson spelar ut tre kvinnliga förhållningssätt mot varandra; tre vackra fasader, som alla bringas att rämna under den sommar som handlingen omfattar.

De tre kvinnliga längtans mål och salighetstillstånd – mötet med Gud, mannen och barnet – som laddar Ulla Isakssons författarskap fylls med alltfler komplikationer och drivs till sin spets ett efter ett. I Födelsedagen vid 1980-talets slut uttrycker sig moderskapstemat som en uppgörelse, där den övergivna modern bokstavligt talat dör av raseri. Den goda modern får se sin nidbild i döttrarnas ögon och likt jätten i sagan rämnar hon av det fasansfulla återskenet. I den självbiografiska Boken om E, 1994, skakas slutligen också den dittills orubbliga tron på kärlekens allt förlösande kraft. I berättelsen om sin makes vandring in i senildemensen närmar sig Ulla Isaksson de gränsmarker, där kärleken förvandlas till vanmakt, kanske hat. Den filmatiserades med titeln En sång för Martin av regissören Bille August 2001.

Ulla Isaksson skrev under 1970-talet även en biografi i två delar om författaren och journalisten Elin Wägner tillsammans med sin make Erik Hjalmar Linder, Elin Wägner. 1882-1922: amazon med två bröst och Elin Wägner. 1922-1949: dotter av moder jord.

Ulla Isaksson avled år 2000. Hon ligger begravd på Kvibergs kyrkogård i Göteborg.