Hertha Bengtson var en framgångsrik formgivare. Hon gjorde serviser som var nyskapande både till form och funktion.

Hertha Bengtson föddes i Ysane i Blekinge och växte upp på en gård tillsammans med fyra bröder. Föräldrarna var Henning och Asta Bengtson. Fadern var mångsysslare och drev både en minkfarm och en affär vid sidan av jordbruket, som intresserade honom måttligt. Modern, som stod dottern nära, var en skicklig väverska. Från henne fick Hertha Bengtson intresset för textil och handarbete. Av mormodern ärvde hon skånska allmogetextilier och av mormoderns granne lärde hon sig att ”knyppla skånskt”, utan mönsterförlagor.

Efter genomgången flickskola ville Hertha Bengtson bli teckningslärare. Det saknades dock ekonomiska förutsättningar för vidare studier, men hon hade högsta betyg i teckning och handarbete och fick därför plats som handarbetslärare i en av traktens folkskolor. Under sin flickskoletid hade hon också genom kvällskurser lärt sig porslinsmålning. År 1937 sökte hon sig till Hackefors Porslinsfabrik i Linköping där hon anställdes som mönsterritare. Hertha Bengtson intresserade sig för fabrikens alla funktioner och när männen inkallades vid andra världskrigets utbrott blev hon vid 22 års ålder avdelningschef.

Hertha Bengtson ville skapa eget porslin. Hon sökte och fick arbete på Rörstrands Porslinsfabrik 1941. Där började hon som mönsterritare, men blev senare formgivare. Hertha Bengtsons förmåga att kombinera skönhet och funktion var avgörande för hennes stora framgångar som formgivare. Hennes definitiva genombrott kom med den nyskapande blå-vita servisen ”Blå eld” som producerades 1951–1971. ”Blå eld” bröt mot flera konventioner. Antalet delar i servisen var färre än brukligt. Den blå färgen var inte dekor utan täckte hela föremålen precis som dekorens reliefmönster. Faten var inte runda utan mandelformade och saknade bräm. Modellerna på de olika skålarna var lika okonventionella som färgsättningen. De delar som man åt och drack på var vita och övriga delar var blå; den vita tekoppen fick ett blått fat. ”Blå eld” var elegant och smäcker och blev mycket populär och exporterades bland annat till USA. Servisen blev en omtyckt lysningsgåva och senare ett eftertraktat samlarobjekt.

Uppföljaren ”Koka Blå” producerades 1967–1988 och var revolutionerande på ett annat sätt. Tillverkad i eldfast fältspatporslin kunde grytan och uppläggningsfaten användas på spisplattan eller i ugnen och sedan sättas direkt på bordet. Hertha Bengtson engagerade sig i marknadsföringen av servisen och höll föredrag för husmoders- och kvinnoföreningar. Hon ville förändra vardagsmaten med mer grönsaker och ge kvinnorna en enklare och tidsbesparande matlagning. Servisen "Koka Blå" var rustik och bullig i formen med ett blått brett mönstrat band. För den erhöll Hertha Bengtson 1956 guldmedalj i en utställning i den italienska keramikstaden Faenza och Svenska slöjdföreningens God Form 1961. Hon gjorde totalt sex serviser för Rörstrand men även unikt stengods. Därtill sammanställde hon utställningar för Rörstrand både i Sverige och utomlands. Hon lämnade Rörstrand 1964 i samband med att fabriken köptes upp av Uppsala-Ekeby.

Efter Rörstrand anställdes Hertha Bengtson vid Höganäs-Keramik där hon provade stengodsets möjligheter i tillverkningen av serviser. Den första servisen hon gjorde i materialet var den handdrejade ”Jasmin”. Även här var hon nyskapande. Hon bytte ut den traditionellt matta stengodsglasyren mot en blankt brunsvart och ofärgat grå. Med ”Jasmin” vann hon ytterligare en guldmedalj i Faenza, år 1966. Till sin nästa servis ”Höganäs Top”, som skulle tåla att diskas i maskin, använde Hertha Bengtson en ny slags lergodsmassa. Nytt var även de stora tallrikarna utan spegel som rymde all mat på en gång. Vid Höganäs-Keramik formgav hon också ”Presenta”, som var en kaffe- och teservis med ljusstakar. Ljusstakarna kunde också användas som äggkoppar eller blomvaser om de vändes upp och ner. Ett brett guldband prydde stengodset och gav det en viss elegans. Efter fyra år vid Höganäs-Keramik sades Hertha Bengtson upp. Skälet var troligen meningsskiljaktigheter i tolkningen av det muntliga avtal som ingåtts vid hennes anställning.

Erfarenheten Hertha Bengtson skaffat sig av stengodsproduktion kom väl till användning i hennes nästa uppdrag. Hon blev erbjuden frilanskontrakt för Rosenthalkoncernen 1969, vilket i första hand innebar samarbete med Thomasfabriken i Tyskland. För Rosenthal formgav hon storsäljaren ”Scandic” 1970, som även den blev belönad med en guldmedalj i Faenza. Den tillverkades i det nya materialet cordalit, som var hårt, tätt och värmetåligt. I servisen kunde därför eldfasta grytor och kastruller ingå, vilket var en nyhet för den tyska marknaden. Hertha Bengtson formgav totalt sex serviser för Rosenthal. Den sista, ”Family”, kom 1983. Servisen, som var vit med en blå eller grön rand, hade en enkel form och delarna kunde användas på många olika sätt. ”Family” visades på Hannovermässan och fick utmärkelse för god form.

Förutom formgivning av porslin formgav Hertha Bengtson under några år bordslinne hos Mölnlycke AB. Tanken var att dukarna skulle framhäva hennes porslin. Hon inredde och färgsatte också både fabriker och kontor i samarbete med journalisten Willy Maria Lundberg och var hennes utställningsarkitekt på Träslottet i Arbrå under åren 1969–1979. Mellan åren 1976 och 1981 formgav Hertha Bengtson också sanitetsporslin för Ideal-Standard Europe. I Tyskland hade hon även fått formge servis- och prydnadsglas. Sommaren 1980 reste Hertha Bengtson till glasbruket Pilchuck i USA för att lära mer om glasproduktion. År 1990 blev hon formgivare av unikt glas i egen regi. Det var lekfulla glas med enkla former i starka klara färger som blåstes i Strömbergshyttan i Småland.

Hertha Bengtsons produktion rönte både intresse och framgång. Hon hade sex separatutställningar och hon deltog i Svenska Slöjdföreningens utställningar i Sverige och utomlands. Därtill deltog Hertha Bengtson i utställningar på museer i London, Köln och München.

Hertha Bengtson avled 1993.