Ellen Hagen var en pionjär och förgrundsgestalt inom kvinnorörelsen och en av de kvinnor som outtröttligt kämpade för kvinnors politiska medborgarrätt. Därtill var hon aktiv som politiker och författare.
Ellen Hagen föddes som Ellen Helga Louise Wadström i Stockholm 1873. Hon var dotter till Helga och Bernhard Wadström. Fadern var komminister i Klara församling i Stockholm och modern, född Westdahl, var en skicklig pianist, hade en kvalificerad utbildning och medverkade ofta med egna skildringar och referat i de tidskrifter som hennes make redigerade, vid sidan av hans prästerskap.
I ”Som dotter och som mor” målar Ellen Hagen upp en levande bild av sin barndom, där modern Helga var den första som fick henne att känna sig som en respektingivande varelse. Ellen Hagen skriver på ett mycket gripande vis om den stora sorgen efter sin mors och sina tre småsystrars för tidiga bortgång under 1870-talet — en förlust som skulle prägla resten av livet.
Efter moderns död kom prinsessan Eugénie att spela en viktig roll i Ellen Hagens liv. Bernhard Wadström var prinsessan Eugeniés medhjälpare och vän och prinsessan tog sig an Wadströms fyra moderlösa barn och bjöd in dem varje sommar till sitt Fridhem på Gotland. Även den egna storasystern, den radikala författaren Frida Stéenhoff var en stor förebild för Ellen Hagen och hon hjälpte henne med studierna under uppväxten.
Ellen Hagen lärde sig att läsa tillsammans med bland andra Elisabeth Beskow i privata Löwenhielmska skolan. Hon fortsatte sedan sin utbildning vid Åhlinska skolan samt senare Tekniska skolan (nuvarande Konstfack). Under några år tog hon privatlektioner i målning för konstnärerna Richard Bergh och Gottfrid Kallstenius och gjorde även flera studieresor till England, Frankrike, Tyskland och Italien. Ellen Hagen påbörjade sedan sin yrkeskarriär 1893 med att undervisa i målning, teckning och slöjd.
År 1896 gifte hon sig med juristen och ämbetsmannen Robert Hagen och tillsammans fick paret dottern Helga, 1904, och sonen Tord, 1914. År 1918 blev Ellen Hagens make landshövding i Gävleborgs län och familjen flyttade in på Gävle slott. Som landshövdingefru blev Ellen Hagen mycket omtyckt och hon engagerade sig i många sociala och kulturella frågor i sin nya hemstad. Hon satt som ordförande i bland andra Rädda Barnens Gävleförening, De blindas vänner och Gästriklands hemslöjdsförening. Ellen Hagen fann många vänner i Gävle och trots tidens klasskillnader bjöd hon ofta in till föreningssammanträden och föredrag på slottet. När Robert Hagen gick bort år 1922 föreslogs Ellen Hagen att bli hans efterträdare och Sveriges första kvinnliga landshövding. Förslaget diskuterades i regeringen men avslogs till sist då lagen tolkades som att en kvinna inte kunde klara av uppgiften som ett sådant ämbete innebar.
Enligt Ellen Hagen själv hoppade hon ”på huvudet in i rösträttsrörelsen”, men hon hade redan som barn blivit upprörd över traditionen att pojkar skulle kostas på så mycket mer i utbildning och möjligheter än flickor. År 1902 grundade hon Föreningen för kvinnans politiska rösträtt (FKPR, lokalavdelning av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR) i Uppsala och verkade som lokalföreningens ordförande fram till dess upplösning år 1923, efter införandet av allmän rösträtt. Att hon var uppskattad i rollen som ordförande beskrevs, inte minst, av vännen Ann Margret Holmgren i tidskriften Rösträtt för kvinnor, då föreningen firade tio år. Hon framhöll att utan Ellen Hagen hade FKPR i Uppsala inte varit så livaktig.
Ellen Hagen var även en av medgrundarna till LKPR och satt under alla år med i dess centralstyrelse. Hon var en av rösträttsrörelsens mest anlitade och uppskattade föreläsare och hennes föredrag beskrevs som ”schvungfulla” och de mottogs med stor entusiasm. Ellen Hagen gjorde sitt första offentliga föredrag 1902 i Uppsala och lyckades direkt få många intresserade med sig. Under årens lopp höll hon sedan över 3 000 föredrag runtom i Sverige och Europa.
Ellen Hagen utsågs som svensk delegat vid ett trettiotal internationella kongresser, bland andra de internationella rösträttskongresserna i London 1909, Budapest 1913 och Rom 1923. När Sverige stod som värd i Stockholm år 1911 spelade Ellen Hagen en betydande roll och var en av huvudtalarna på Skansen. I samband med LKPR:s 30-årsdag beskrev Ellen Hagen det omfattande arbetet som låg bakom rösträttskampen i tidskriften Tidevarvet med orden: ”Tre masspetitioner har jag varit med om att samla och föra fram. (...) Hur många, många steg, hur mycket förklarande ord och resonemang kostade inte varje dyrbart namn på listorna! Sedan blev det uppvaktningar för regeringar och riksdagar. Och så denna oändlighet av möten, som år efter år måste ordnas i Stockholm och ut i de hundratals lokalföreningarna landet runt. Det är möjligt att jag slog rekord som resetalare – 1919 var min siffra uppe i ett tusen föredrag, sen dess har ingen räkning hållits.”
När kampen var över och kvinnorna äntligen kunde fira sin politiska medborgarrätt år 1919, var Ellen Hagen en av högtidstalarna vid ”Kvinnornas medborgarfest” på Skansen den 29 maj. Dagen efter blev hon historisk, då hon som första kvinna någonsin fick tala offentligt från podiet i Uppsala universitets aula, där firandet av riksdagsbeslutet fortsatte. I publiken satt bland andra Selma Lagerlöf, Valborg Olander och Ann Margret Holmgren. International Woman Suffrage Alliance (IWSA) belönade Ellen Hagen med ett hedersledamotskap, för hennes bidrag till den internationella rösträttskampen.
När rösträttsföreningarna upplöstes gick Ellen Hagen år 1921 med i Svenska Kvinnors Medborgarförbund (SKM), som fick som uppgift att föra kvinnokampen vidare och förvalta det kvinnor hade vunnit. Sedermera satt hon som föreningens ordförande i nära trettio år, mellan åren 1936 och 1963. I politiska frågor var Ellen Hagen frisinnad, och hon ansåg att arbetet för kvinnans frigörande och med fullt medborgerligt ansvar var en viktig förutsättning för dessa frisinnade idéers förverkligande. Från 1920-talet engagerade sig Ellen Hagen i politiken på en rad olika sätt.
Ellen Hagen ingick i den närmsta kretsen kring Fogelstad-gruppen och var år 1914 med och grundade föreningen Frisinnade Kvinnor, tillsammans med bland andra Ada Nilsson. Hon satt som ledamot i centralstyrelsen för Frisinnade Kvinnors Riksförbund (FKR) och tillsattes i Nykterhetsutskottet tillsammans med Elin Sundberg, Nina Benner-Andersson och Alma Sundquist. Hon var även med och startade föreningens organ, den radikala politiska tidskriften Tidevarvet, och blev dess redaktör de första åren fram till 1925, då Elin Wägner efterträdde henne. När det frisinnade partiet sprängdes på grund av oenigheter kring förbudsfrågan ställde Ellen Hagen sig på nykterhetsvännernas sida. Frågan påverkade även FKR vilket gjorde att en del kvinnor valde att lämna förbundet. År 1924 tog Ellen Hagen, tillsammans med bland andra nykterhetsaktivisterna Vira Eklund och Emilie Rathou, istället initiativet till bildandet av Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp, Folkpartiets kvinnoförbund, från 1935 (FPK, nuvarande Liberala Kvinnor, LK) där hon verkade som föreningens vice ordförande från starten och som ordförande under åren 1938 till 1946.
År 1928 kandiderade Ellen Hagen till riksdagen. Trots att hon aldrig blev invald spelade hon en viktig roll som opinionsbildare och skrev ett flertal motioner som debatterades i riksdagen. Hon blev sedermera ledamot av Folkpartiets förtroenderåd och verkställande utskott samt ledamot av Kommittén för ökad kvinnorepresentation och kvinnoorganisationernas utskott för mellanfolkliga frågor. Hon satt även med i kommittén för sammanslagningen av det frisinnade och liberala partiet.
Ellen Hagen engagerade sig tidigt i fredsfrågor och gick år 1915 med i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Under mellankrigstiden var hon svensk delegat vid den stora nedrustningskonferensen i Paris. Hon satt som ordförande för Svenska kvinnors hjälpaktion och var medlem i den svenska hemliga antinazistiska sammanslutningen Tisdagsklubben.
Ellen Hagen hade ett stort kulturhistoriskt intresse som hon fick utlopp för i sitt litterära skapande. Hon arbetade som skriftställare av en mängd broschyrer och artiklar i sociala frågor — särskilt folkpension, kvinnans ställning i samhället och kulturhistoria. Hon verkade även som författare och skrev en rad populära historiska biografier om bland andra Prinsessan Eugénie, 1929, hennes farfars farbror Carl Bernhard Wadström, 1946, och drottning Margareta, 1953.
För sina insatser i svenskt samhällsliv hedrades Ellen Hagen med den kungliga medaljen Illis quorum och år 1953 blev hon belönad som ledamot av Kungliga Nordstjärneorden. 1961, då hon var 88 år, deltog hon i sin sista internationella kvinnokongress i Aten.
Ellen Hagen avled 1967. Hon ligger begravd i Hagens familjegrav på Uppsala gamla kyrkogård.
