Hilma Borelius är Skandinaviens första kvinnliga docent i litteraturhistoria. Hon disputerade som första kvinna vid Lunds universitet 1909. Förutom den akademiska pionjärinsatsen var hon också verksam i den borgerliga kvinnorörelsen.
Hilma Borelius släkt bestod i flera led av akademiker och präster. Hennes farfar, Johan Borelius, var filosof i Uppsala men lämnade den akademiska banan och flyttade tillsammans med hustrun Catharina Ulrica till Skinnskatteberg, där han blev kyrkoherde och kontraktsprost. Det var ett kulturellt hem. Hilma Borelius skildrar sin farmor med värme och som en mycket intellektuell och religiös kvinna. Hilma Borelius far, Johan Jacob Borelius, föddes i Skinnskatteberg 1823 och blev sedermera en omstridd hegeliansk filosof. År 1866 utnämndes han till professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet och tillsammans med hustrun bosatte han sig i Lund.
Hilma Borelius var en intellektuell kvinna. Hemmet var fyllt med böcker och modern Hedvig, som hon bodde med till dennas död, var också mycket intresserad av litteratur. Modern var beläst, kunde engelska och hjälpte sin make med översättningar. Senare i livet berättade hon för Hilma Borelius att hon drömt om att bli lärarinna eller författare.
Hilma Borelius och hennes två år yngre bror Johan växte upp på Biskopsgatan vid den så kallade ”Trekanten” i Lund. Vid tolv års ålder började hon vid Lunds fullständiga läroverk för flickor och därefter fick hon privatundervisning, troligen i hemmet. I maj 1891 avlade hon mogenhetsexamen vid Katedralskolan som privatist med goda betyg.
På hösten 1891 skrev Hilma Borelius in sig vid Lunds universitet och Kalmar nation, där fadern var inspektor. Den första kursen var en förberedande kurs i psykologi med fadern som lärare. Hilma Borelius var först ensam kvinnlig student men fick senare sällskap av några kvinnliga studenter i ämnena estetik med litteratur- och konsthistoria, romanska språk och historia. Fyra år senare, 1895, avlade hon filosofie kandidatexamen med 11 betyg i fem ämnen, där teoretisk och praktisk filosofi också ingick. För Henrik Schück, dåvarande professorn i estetik med litteratur- och konsthistoria, läste hon tre betyg. Hon kände sig överlag hemma i föreläsningssalen, men skriver själv i artikeln ”Kvinnligt studentlif i Lund”, 1921, om skräckfyllda besök på universitetsbiblioteket. Att vara kvinna vid universitetet innebar utanförskap. Det fanns inga kvinnliga lärare och mycket få kvinnliga studenter. För att få kamrater och råd vände sig Hilma Borelius till Uppsala kvinnliga studentförening, som bildats 1892 och där Lydia Wahlström var ordförande. Hon blev inbjuden till reformationsjubileumet 1893 och for dit. De två kvinnorna, som var kusiners kusiner, blev vänner för livet. Hilma Borelius försökte organisera en motsvarande studentförening i Lund och i november 1900 bildades Lunds Kvinnliga Studentförening. Hilma Borelius blev dess första ordförande. I föreningen samlades de kvinnliga studenterna, som från början var 24 stycken, och de lyssnade på föredrag, däribland av Hilma Borelius om Nikolaus Lenau, Amalia von Helvig, Charlotte Perkins Gilman, Fredrika Bremer, August Blanche, Rosa Mayreder och Victoria Benedictsson. Flera av dessa föredrag publicerades sedan i Fredrika-Bremer-Förbundets tidskrift Dagny, från 1914 i Hertha.
Hilma Borelius var verksam på dubbla fält. På ett möte 1903 bildades Lunds rösträttsförening, där hon var ordförande fram till 1908. Rösträttsfrågan låg henne varmt om hjärtat. Ytterligare exempel på hennes organisationssträvanden var ett försök att bilda en bibelkrets för de kvinnliga studenterna 1897, men intresset var svalt. När Lunds kristliga studentförbund bildades 1903 blev hon medlem i föreningen och hon var ensam kvinna i styrelsen.
Efter filosofie kandidatexamen 1895 var Hilma Borelius rådvill om framtiden. Efter en utlandsresa till Paris med modern fortsatte hon studera franska vid universitetet och hon följde också Schücks litteraturhistoriska seminarium. Under våren 1898 vikarierade hon i franska och svenska för en god vän vid Mariestads högre läroverk för flickor och senare gick hon provår i Stockholm. Hon fortsatte sina studier vid Lunds universitet till 1901 och följde föreläsningar och seminariet i franska, romanska språk och i estetik med litteratur- och konsthistoria, där Ewert Wrangel nu var professor. Wrangel, som stod för en estetisk och psykologiserande inriktning pav ämnet, uppmuntrade Hilma Borelius till fördjupade studier och hennes föredrag om Gessners inflytande på den svenska litteraturen publicerades i ämnestidskriften Samlaren, 1901. Det blev hennes första vetenskapliga publikation. År 1902 avlade hon filosofie licentiatexamen i estetik med litteratur- och konsthistoria för Wrangel med uppsatsen ”En studie i svensk 1600-talsdramatik” och fick högsta betyg.
Hilma Borelius var ambivalent inför att fortsätta vid universitetet som Wrangel uppmuntrade henne till. Hon fann inte något intressant avhandlingsarbete och ville inte följa professorns förslag om att studera Schillers inflytande på den svenska litteraturen. Efter en konsultation med Lydia Wahlström ändrade hon sig dock och ämnet blev Erik Gustaf Geijer. Hon disputerade den 15 november 1909 på studien Erik Gustaf Geijer åren före ”affallet”. Disputationsdagen blev en glädjens dag och hon fick högsta betyg ”med utmärkt beröm godkänd”. Flera personer frågade om hon skulle ansöka om docentur och i ett brev till Lydia Wahlström skriver hon några dagar senare: ”För kvinnosakens skull – och för resten äfven min egen – skulle jag gärna vilja ha docentur, men hellre längre fram.” Året därpå, 1910, blev hon docent i nyare litteraturhistoria som första kvinna vid Lunds universitet och som första kvinna i ämnet i Skandinavien.
Att bli utnämnd till docent innebar ett stort vetenskapligt erkännande, men ingen tjänst. Hilma Borelius fortsatte dock att bedriva forskning i hemmet. Hon skrev artiklar som ”Ling och asarne”, 1913, två biografier om Carl Gustaf von Brinkman, utgivna på Albert Bonniers Förlag 1916 och 1918 samt en rad artiklar om kvinnliga författare i tidskrifter som Dagny och Hertha.
En ny inbrytning i universitetsvärlden skedde år 1922 då Hilma Borelius blev erbjuden att vikariera som professor i litteraturhistoria vid Lunds universitet. Hon var mycket glad och skrev till vännen Anna Danell: ”Det är roligt att ’leka professor’ och övermåttan välkommet att få ett avlönat arbete.” Efter detta ansökte hon om fakultetens docentstipendium och fick det efter många turer. Professor Böök anförde åldersargument emot medan Wrangel pekade på att Hilma Borelius var en mycket aktiv forskare. Även vid förlängningen efter tre år, 1925, anförde Albert Nilsson, då professor efter Böök som lämnat sin post för sin journalistiska gärning, åldersargument emot. Återigen fick Hilma Borelius stöd från andra i fakulteten och förlängning i tre år verkställdes. Förutom att docentstipendiet gav förbättrade ekonomiska villkor var Hilma Borelius åter knuten till universitetet. Hon fick undervisning och var under dessa år den enda kvinnliga läraren bland 70 docenter och professorer vid universitetet. Hon avsade sig uppdraget som ordförande i den lokala avdelningen av Fredrika-Bremer-Förbundet men var åren 1921 till 1926 medlem i förbundets styrelse.
Hilma Borelius forskning på det akademiska fältet behandlade etablerade manliga författarskap och utmärkande för skrifterna är den estetiska och psykologiska inriktningen som dominerade vid institutionen. Det handlade om att förstå exempelvis Geijers inre utveckling som ledde fram till avfallet eller en kulturpersonlighet som Brinkman. Hilma Borelius fick 1925 av Oscar Walzel, litteraturprofessor i Bonn, uppdraget att skriva en litteraturhistoria på tyska. Die Nordischen Literaturen. Handbuch der Literaturwissenschaft utkom 1931. Hon fick också ett annat prestigefullt uppdrag, att under 1920-talet påbörja utgivningen av Hedvig Charlotta Nordenflycht. Samlade skrifter för Svenska Vitterhetssamfundet. Det resulterade i två band 1925–1927.
Hilma Borelius var under dessa år aktiv i rösträttsrörelsen och i Fredrika-Bremer-Förbundet. Hon medverkade regelbundet i förbundets tidskrift Dagny och i Hertha. I dessa tidskrifter skrev hon artiklar om kvinnliga författare, bland annat Selma Lagerlöf, Madame de Staël, Anna Maria Lenngren, den heliga Birgitta, Sophia Elisabet Brenner och Victoria Benedictsson. Om Fredrika Bremer skrev hon uppsatser som publicerades i Ord & Bild 1913 och i Fredrika Bremers bild: kalender utgiven av Sigrid Leijonhufvud och Ellen Kleman 1913. År 1920 fick Hilma Borelius en förfrågan av J.A. Lindblads Bokförlag om att skriva en populärvetenskaplig bok om Hedvig Charlotta Nordenflycht i serien Svenska kvinnor. Boken utkom 1921 och i denna anlägger hon ett genomgående psykologiserande perspektiv och dikterna läses som psykologiska dokument. Hon uppmärksammar också förbindelselänkar till andra diktare. Hilma Borelius diskuterar Nordenflycht som intellektuell kvinna i sin samtid och hon går modigt emot den tidigare forskningen, undantaget Atterbom, som drastiskt utdöms som ”misshandel”.
Hilma Borelius verkade hela sitt liv för att kvinnors ställning vid universiteten skulle stärkas. Hon blev första ordföranden i Lunds Kvinnliga Studentförening och var suppleant i styrelsen för Akademiskt bildade kvinnors förening, när den bildades i Stockholm 1904. Hon var ledamot av Vetenskapssocieteten i Lund och hedersledamot vid Kalmars nation. Hon testamenterade 50 000 kr till Lund universitet. En stipendiefond upprättades för begåvade kvinnliga studenter i humanistiska ämnen vid Lunds universitet. Först 50 år efter hennes död skulle manliga studenter kunna söka detta stipendium om kvinnliga studenter vid denna tidpunkt var ”lika gynnsamt ställda i stipendieavseende som de manliga.” Hilma Borelius stipendium finns än idag och sedan 1982 är stipendiet tillgängligt för alla studenter.
Hilma Borelius dog i Lund 1932. Hon är begravd på Östra kyrkogården i Lund.
