Ida Matton var konstnär, främst skulptör, och som sådan verksam i Paris under större delen av sitt vuxna liv. Hon var den enda kvinnliga skulptören som fick medalj i skulpturgruppen i den svenska paviljongen på Världsutställningen i Chicago 1893 och den första utländska skulptören som blev ledamot av styrelsen för l'Union des Femmes Peintres et Sculpteurs. Vidare var hon den enda kvinnliga konstnären i den svenska kolonin i Paris som blev Officier d'académie samt den första utländska kvinnliga skulptören som hedrades med en retrospektiv utställning i Grand Palais 1930.
Ida Elisabeth Matton föddes i Gävle 1863, som nummer fyra i en skara om sex barn till en förmögen garvare och läderfabrikör, Lars Andreas Matton, och hans hustru Mathilda, född Wallmon. Sin grundläggande utbildning fick hon i Elsa Borgs och Karolina Själanders Högre flickskola. Familjen tillhörde stadens övre medelklass och Ida Matton hade ett stort kulturellt och ekonomiskt kapital med sig från sjöfartsstaden då hon med föräldrarnas samtycke flyttade till Stockholm efter avslutad skolgång.
Ida Matton började redan vid tolv års ålder att ta lektioner i träskärning och var under åren 1877—1881 elev vid Wallinska skolan i Stockholm med siktet inställt på att utbilda sig till slöjdlärare. Hon var en skicklig tecknare och träsnidare och fortsatte sin utbildning till skulptris vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack), där hon studerade träskärning, modellering och teckning under åren 1881—1887. Hon erhöll stipendier och diplom varje vår och avslutade sin utbildning med ett stipendium på 200 kronor. Därefter arbetade hon under en termin som slöjdlärare på Wallinska skolan.
Med hjälp av ett resestipendium från Kommerskollegium på 500 kronor och med stöd av ett lån på 10 000 kronor från föräldrarna begav sig Ida Matton i oktober 1887 till Paris för att vidareutbilda sig till skulptör. Där studerade hon, i likhet med många andra skandinaviska konstnärer, på Académie Colarossi. På senhösten samma år skrev hon till sin yngre bror Emil: ”Nu må Du tro, att arbetet är i full gång, och den som njuter det är jag. Om Du visste hur mycket jag redan har hunnit lära mig. För var gång jag tänker på gamla Tekniska så grämer det mig, så fick man krypa fram där”.
Redan året därpå, 1888, debuterade hon på Salongen i Paris med en barnbyst i gips, Antoine och följande år antogs ytterligare två verk i gips, Écoutez och Rêveuse. Ida Matton stannade vid Académie Colarossi fram till 1889. På sommaren det året reste hon med väninnan sjukgymnasten Anna Rudbeck för första gången till Bretagne, dit hon skulle återvända under många somrar. Hon gjorde där bland annat en relief, Bretagnska, 1896, som renderade henne ett hedersomnämnande vid Världsutställningen i Paris 1900.
Under några år delade Ida Matton ateljé med några studiekamrater innan hon, i samband med att hon började på Académie Julian år 1889, skaffade en egen ateljé på 50 Avenue d’Iéna 1890, dit hennes lärare kom och gav råd och anvisningar. Bland dessa räknas Jean Antoine Injalbert, Antonin Mercié, Henri Chapu och Denys Puech, alla framstående skulptörer, och alla skolade i den klassiska skulpturstilen och vänner av den franska salongskonsten. Påverkade av Jean-Baptiste Carpeaux representerade de den klassiska skulpturen med dess motiv från det antika Grekland, från romersk mytologi och från Michelangelos skulpturer. Dessa ideal och den franska salongskonsten kom att få ett stort inflytande över Ida Mattons arbete och var under hela hennes konstnärsgärning hennes förebilder. Hon tog tidigt avstånd från de nya strömningarna inom konsten. Efter ett besök på independentsalongen 1896 skrev hon till exempel att ”man mår nästan illa, då man ser de nya skulpturerna. Tacka vet jag då den gamla Salongen, där de stora mästarna exponerar”. Till skillnad från många nordiska konstnärer var hon inte heller någon beundrare av Auguste Rodins skulpturkonst.
Ida Matton skaffade sig snabbt efter ankomsten till Paris ett inträdeskort till Louvren för att kunna studera och kopiera verk ur dess stora samlingar. Kopiering av klassiska verk ingick som en del i kvinnors konstnärliga utbildning. År 1904 tillbringade hon dessutom ett par månader i Italien tillsammans med en väninna, den australiensiska sångerskan Elyda Russell, där hon sökte sig till de stora klassiska skulptursamlingarna på Uffizierna, Capitolie- och Vatikanmuseerna. Ett av de bestående intrycken var hur man kan arbeta med marmor. Sommaren 1922 åkte hon tillbaka till Italien och studerade antik konst och i februari och mars 1934 återsåg hon Rom och museerna på Capitolium.
Ida Matton fick sitt egentliga genombrott på Världsutställningen i Chicago 1893 då hon, som enda kvinna i skulptörsgruppen i den svenska paviljongen, fick medalj för skulpturen Bébé/Maman. Tre år senare fick hon hedersomnämnande för samma verk på Kvinnornas salong anordnad av l'Union des femmes peintres et sculpteurs i Paris, en förening som hon var mycket aktiv i, både som ledamot av juryn för val av skulpturer till föreningens årliga utställningar och som föreningens första utländska styrelseledamot.
År 1895 installerade Ida Matton sig i den ateljé på 233 rue Faubourg St Honoré som skulle bli hennes fasta punkt fram till 1937, då hon återvände för gott till hemstaden Gävle. En hel koloni med konstnärer hade slagit sig ned i ateljéer i området, bland andra hennes lärare Puech och den finländske skulptören Ville Vallgren och hans hustru Antoinette Råström Vallgren. Ida Matton gifte sig aldrig och skapade inte heller något eget hem i Paris trots att familjen föreslog att hon skulle dela hushåll med systrarna Anna och Malla Rudbeck. Hon valde att bo på olika ’pensions’ i närheten av ateljén. År 1925 köpte hon både sin ateljé och grannateljén och lät därefter installera vatten, avlopp och elektricitet. I ateljén tog hon emot sina vänner, konstnärskollegor som Christian Eriksson och Anders Zorn, medlemmar i den svenska kolonin som legationspastorn Nathan Söderblom och hans hustru Anna Söderblom samt presumtiva kunder.
Eftersom kvinnliga skulptörer i stor utsträckning marginaliserades och sällan fick offentliga uppdrag var de huvudsakligen hänvisade till beställningar av privatpersoner. Under hela sin karriär gjorde Ida Matton porträttbyster av professionella män i bekantskapskretsen, av familjemedlemmar, kvinnliga vänner och barn. Hon gjorde till exempel en byst av Nathan Söderblom år 1896 och en av presidenten i svenska klubben i Paris, Edward Björkman år 1922.
Hon gjorde även skulpturer som föreställde känslor och stämningar, till exempel I vågor, 1894, med vilken hon vann ett hedersomnämnande på världsutställningen i Paris 1900; mytologiska och allegoriska skulpturer som Lokes straff, 1905, och Förtroendet, 1902; den senare gav henne skulpturpriset på Kvinnornas salong i Paris år 1903. Hon gjorde några få offentliga skulpturer; en bronsbyst av Karolina Själander, som avtäcktes 1942 efter Ida Mattons död; en marmorbyst av Molière till den nya Kungliga Dramatiska teatern, 1905; Lokes straff som ställdes ut i gips på Salongen 1897, i marmor 1909 och sedan göts i brons och skänktes till det blivande Länsmuseet i Gävle 1938, samt en bronsskulptur av Gustav Vasa för Gävle stad, avtäckt 1924.
En viktig del i Ida Mattons produktion är också de gravmonument som hon gjorde för familjen Matton år 1900 och för några vänner; läraren Karolina Själanders föräldrar 1903, kapten Elon Lundqvist 1917, skeppsredare O A Brodin 1922; alla på Gamla kyrkogården i Gävle, samt jägmästare Karl Hanströms på Norra kyrkogården i Stockholm 1916 och en liggande relief av direktör Tord Magnuson i Sandviken 1931. Hon tillverkade även idrottspriser, plaketter, vaser i brons och keramik och några bordsuppsatser.
Ida Mattons huvudsakliga utställningsarenor i Paris var de salonger som anordnades av la Société des artistes français och l'Union des femmes peintres et sculpteurs i Grand Palais, men för att bli erkänd även i Sverige ställde hon energiskt ut på Föreningen svenska konstnärinnors utställningar i Malmö 1914, Liljevalchs 1911 och 1917 samt Philadelphia 1930. Hennes verk ställdes också ut i the Royal Academy i London, samt i Berlin, Wien och Bremen. Kronan på verket för Ida Matton och hennes konstnärsgärning blev den retrospektiva utställning som anordnades av l'Union des femmes peintres et sculpteurs i Grand Palais i Paris 1930 och som öppnades av den franske presidenten Gaston Doumergue. Ida Mattons konst om tjugofem skulpturer och tretton målningar tilldelades en hel sal, vilket enligt Iduns pariskorrespondent Anna Levertin var ”en ära, som förut icke vederfarits någon utländsk konstnärinna”.
Ida Matton tillbringade många somrar i den svenska fjällvärlden, framför allt i Abisko, där hon dels vandrade med vänner, dels, påverkad av vännen Helmer Osslunds färgstarka målningar, målade landskapsbilder. Hon gjorde även oljemålningar med motiv från Bretagne, hemstaden Gävle och släktens gård Flottskär i Norduppland.
Ida Matton blev Officier de l’Académie 1903 och Officier de l’Instruction publique 1912. År 1927 tilldelades hon Litteris et Artibus i Sverige.
Ida Matton avled 1940 i Gävle. Hon vilar i familjegraven på Gamla kyrkogården i Gävle.
