Maja Braathen var konstnär och har blivit berömd för sitt drömska och berättande måleri.
Maja Braathen föddes i Sundsvall och växte upp vid Hovids herrgård på Alnön. Föräldrarna kom båda från Norge. Fadern Gustaf Peter Braathen flyttade från Drammen till Sundsvall 1874. Han etablerade sig inom trävaruhanteringen och byggde upp en förmögenhet som framsynt ägare av Hovids sågverk och delägare av Svartvik AB. Modern Anna Lous Braathen härstammade från ett musikaliskt och religiöst hem. Banden till släkt och vänner i Norge var starka och Hovids herrgård blev en viktig samlingspunkt. Maja Braathen återgav senare sina minnen av denna lyckliga tid i sitt måleri.
Maja Braathen var mycket musikalisk och visade tidigt intresse för att måla och teckna. När familjen flyttade till Stockholm i början av 1910-talet efter faderns död tog hon orgellektioner. Under andra hälften av 1910-talet studerade hon för Birger Simonsson vid Göteborgs Musei rit- och målarskola (senare Valands konstskola) i Göteborg med bland andra Siri Rathsman. Vid samma tid delade hon ateljé med sin kusin Hugo Lous Mohr och Hallvard Blekastad i Oslo, med Henrik Sörensen som lärare.
Midsommarhelgen 1920 gifte Maja Braathen sig med Gunnar Johansson, grosshandlarson och barndomsvän från Sundsvall. År 1924, i skuggan av den sågverkskris som drabbade sundsvallsområdet svårt, flyttade paret till Helsingfors. Gunnar Johansson titulerades disponent. Under perioden i Helsingfors arbetade Maja Braathen en del för Arabia och gjorde figuriner i keramik i egen brännugn. I början av 1929 avled maken efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Maja Braathen flyttade tillbaka till Sverige, först till Sundsvall, därefter till Stockholm där hennes mor, yngre bror Gustaf och svärföräldrar fanns.
1930-talet kom att bli en betydelsefull period i Maja Braathens liv. Det var nu hon bestämde sig för konstnärsbanan på allvar. Hon sökte sig till Maj Brings målarskola, testade bildlösningar och kämpade med sin teknik för att hitta ett eget uttryck. Vänskapen med Maj Bring och Vera Nilsson blev avgörande för henne. Hon kom in i den krets av konstnärer och kulturpersoner som samlades hemma hos Maj Bring eller i Siri Derkerts ateljé på Lidingö, med bland andra Ninnan Santesson, Ellen Isefjär, Mollie Faustman, Naima Wifstrand och Anna Casparsson. Hon började samtidigt se sig om efter en fast punkt utanför storstaden. År 1934 följde hon med Ebba Hellström till Edsåsen i Jämtland för att måla. Ebba var bildlärare och god vän till Vera Nilsson sedan studietiden på Tekniska skolan. Hon delade Maja Braathens intresse för antroposofi och Rudolf Steiners teorier. Maja Braathen uppfylldes av platsen och återkom varje sommar fram till slutet av 1940-talet då hon byggde Ararat, ett hus i norsk stil som hon ritade själv. Platsen blev hennes replipunkt och här målade hon fjället, korna, getterna, människorna.
Maja Braathen reste återkommande ut i Europa och till Norge där hon hade släkt och vänner. Paris var ett återkommande mål och på 1960-talet tillbringade hon vintrarna i Rom. Första studieresan bar av till Haapsalu och Vormsö i Estland 1937 med Vera Nilsson och hennes dotter Catharina Nilsson. Hösten året därpå reste hon till Paris för en längre studieperiod.
Under året hade hon hjälpt Vera med de barnansikten som ingår i Penning kontra liv, ett monumentalverk tänkt som en gemensam manifestation för kvinnor och barn i Spanien. Paris blev ett viktigt avbrott. Hon bodde på Hôtel d’Odessa i Montparnasse och tecknade kroki på Académie Colarossi. Hon gick på museer, kommenterade Louvren, Musée Rodin och Musée Guimet vars religionshistoriska asiatiska samling berörde henne. Det var politiskt svåra tider och den så kallade rasfrågan diskuterades öppet. Maja Braathen intresserade sig för nysufism och läste Inayat Khan. Vera Nilssons ankomst i början av mars 1939 blev ett välkommet avbrott. När Maja Braathen återvände till Paris senhösten 1946 var stämningen en helt annan. Tillsammans med sina kollegor tog hon del av både teaterutbud, diskussionsaftnar och utställningar. Varken Sartre eller den abstrakta konsten intresserade henne, däremot uppskattade hon Germanie Richiers skulpturer, Georges Rouaults porträtt och Picassos teckningar.
Maja Braathen debuterade sent. Det tog tid för henne att måla och hon arbetade ofta om sina verk. Den första utställningen ägde rum 1941 i Lilla Ateljén, ett nyöppnat galleri på Oxtorgsgatan nära Hötorget. Troligen visades målningar och teckningar från resan till Estland och från Parisvistelsen, möjligen något motiv från Jämtland. År 1948 deltog hon i utställningen Nordiska konstnärinnor som arrangerades på Liljevalchs konsthall av Föreningen Svenska Konstnärinnor där målningarna från Hôtel d’Odessa visades för första gången. Hennes egentliga genombrott ägde rum 1949 med separatutställningen på Konstnärshuset, där målningar och teckningar från Edsåsen, Hovid och Paris presenterades. Utställningen fick ett fint mottagande i pressen.
Maja Braathen ställde ut återkommande under 1950- och 1960-talet. Den retrospektiva utställningen på Kunstnerforbundet i Oslo samt på Bergens Kunstforening 1954 ska särskilt noteras. Den 2 februari 1974 öppnade en minnesutställning på Konstnärshuset med mer än 150 verk, sammanställd av Catharina Gingan Nilsson och Nils Gehlin. Maja Braathen och hennes måleri kom senare att betyda mycket för en yngre generation konstnärer, som Ellinor Taube och Berta Hansson.
Maja Braathen dog i Stockholm 1973.
