Malin Holmström-Ingers var folkhögskollärare, musikpedagog och tonsättare. Hon var en pionjär inom den svenska folkhögskolan, känd allra främst för sina insatser inom sångundervisningen och för utgivningen av Den svenska sången, som utkom i ett flertal upplagor och under många decennier var den centrala sångboken inom folkhögskolan.
Malin Holmström-Ingers föddes 1872 och växte upp på Hvilans folkhögskola i södra Skåne, där fadern Leonard Holmström var föreståndare och modern Hedvig Holmström var husmor och ansvarig för de kvinnliga kurserna. Sången och musiken hade en mycket framträdande plats på Hvilan, såväl i undervisningen som vid samkväm och fester, bland annat genom modern som var en god sångerska och pianist. Malin Holmström-Ingers visade tidigt att hon ärvt intresset och fallenheten för musiken. Hon beskrevs av omgivningen som mycket konstnärligt begåvad, men även intresserad av praktiskt arbete och med en god organisationsförmåga. Redan från början hade hon en lidelsefull kärlek till folkhögskolan, som hon behöll livet igenom.
Sin första skolutbildning fick Malin Holmström-Ingers och hennes fem yngre syskon i hemmet genom modern. Föräldrarna hade nära kontakter med den danska folkhögskolerörelsen och efter musikutbildning i Lund blev hon elev vid Askovs folkhögskola på Jylland, där hon 17 år gammal genomgick vinterkursen 1889—1890. Därefter studerade hon under 1890—1891 vid musikkonservatoriet i Dresden. Hennes utbildning tog sedan en helt annan inriktning. Under en period var hon hushållselev på Fyn i Danmark och 1892—1893 genomgick hon utbildning till skolkökslärarinna vid Göteborgs skolköksseminarium. Dessutom började hon redan 1890 hjälpa till hemma på Hvilan med undervisningen inom de kvinnliga kurserna. Under somrarna 1895 och 1896 arbetade hon även som lärare vid Lunnevads folkhögskola i Östergötland i sång, textil slöjd och hemkunskap. Därefter återvände hon till Hvilan och förblev där under resten av sitt yrkesverksamma liv.
Hon gifte sig 1900 med en av skolans lärare, konsthistorikern Enoch Ingers, och mellan 1902 och 1911 födde hon fem barn. År 1909 blev maken rektor för Hvilans folkhögskola, en post som han övertog efter sin svärfar och innehade ända fram till sin pensionering 1935. Malin Holmström-Ingers fick som ny rektorshustru överta moderns roll som skolans husmor och även det övergripande ansvaret för de kvinnliga kurserna. Dessa genomfördes under somrarna och var tämligen praktiskt inriktade, med mycket hemkunskap och textil slöjd på schemat. Kurserna för män, som var mer teoretiskt inriktade och genomfördes under vintrarna, var makens ansvar. Sammantaget kan man säga att tidens traditionella genusarbetsdelning inom äktenskapet följde rektorsparet även in i deras professionella roller. Gränserna mellan privatliv och yrkesliv var också diffusa, paret bodde på folkhögskolan och rektorns hustru förväntades inom ramen för sina husmorsplikter även se till den sociala omsorgen om eleverna och sörja för omvårdnaden då de blev sjuka.
Omgående påbörjade Malin Holmström-Ingers arbetet med att bygga ut utbildningen för kvinnor vid Hvilan. Sommarkursen byggdes 1909 på med en övre avdelning, mest avsedd för blivande sjuksköterskor, som pågick till och med 1925. Från 1928 utvidgades sommarkursen från 12 till 17 veckor. Under 1931—1932 mottogs sedan för första gången kvinnliga elever även i vinterkursen, vilket alltså innebar att Hvilan införde samundervisning. Malin Holmström-Ingers undervisade i vad hon själv kallade ”hemlära”, där allt som av hävd var kvinnors område kunde tas upp, alltifrån skötseln av hemmet till äktenskap och barnuppfostran. Hälsolära och kvinnohygien var ett viktigt inslag och Malin Holmström-Ingers var en av pionjärerna i undervisningen inom detta område. Hon var känd för sin goda förmåga att uppmuntra och entusiasmera sina elever och gav gärna råd och stöd i olika frågor knutna till elevernas utbildningsplaner.
Framförallt var det dock sången och musiken som var hennes område. Intresset för unison sång — eller vad som idag kallas allsång — var stort i Sverige decennierna före och runt sekelskiftet 1900 inte minst i pedagogiska kretsar och som en del av det nationsbyggande projektet, med fokus både på traditionella folkvisor och mera fosterländska sånger. Inom folkhögskolerörelsen fick den unisona sången från början en mycket viktig roll. Syftet var inte enbart att lära eleverna sjunga utan även att ge dem en sångskatt de kunde bära med sig genom livet, så att de skulle fortsätta sjunga såväl vid festligheter och högtidliga sammanhang som i hemmet. Malin Holmström-Ingers var en skicklig musikpedagog som brann för den unisona sången. Redan 1897 övertog hon all sångundervisning på de kvinnliga kurserna och så småningom fick hon ansvar även för undervisningen av de manliga eleverna. Men hon arbetade även med stämsången och övade in hela körverk med eleverna till fester på skolan. Genom musikens starka ställning på Hvilan drog man också till sig externa musikutövare av olika slag. Både utländska och svenska yrkes- och amatörmusiker kom för att delta i musiklivet här och körer och orkestrar från bygden deltog. Under Malin Holmström-Ingers ledning framfördes i olika sammanhang både kammarmusik, orkestermusik och körverk med piano och orkester.
Början på Malin Holmström-Ingers sångbok var hennes revideringar av Eggelings sångbok eller som dess titel ursprungligen var: Sångbok för folkhögskolor, 1877. Detta var en samling svenska, norska och danska sånger utgivna av den tidigare musikläraren på Hvilan, Fredrik Eggeling. Malin Holmström-Ingers återutgav den i flera reviderade och utökade upplagor från 1898. Därifrån utvecklades projektet dock till vad som efterhand framstod som hennes egen sångbok. Den svenska sången utkom 1917, återutgavs i ett flertal nya upplagor fram till 1956 och var under en lång period standardsångboken inom den svenska folkhögskolerörelsen. Dessutom utgavs parallellt även nedbantade versioner för folkskolan. Den sista omarbetning som Malin Holmström-Ingers själv ansvarade för, den fjärde upplagan, utkom 1936. Hon utgav även separat egna pianoarrangemang till sångerna. De två första upplagorna av sångboken hade undertiteln Eggelings sångbok för skola och hem och visst material fanns fortfarande kvar från Eggelings tid. Men antalet sånger hade utökats kraftigt och omfattade bland annat även material ur en sångbok sammanställd av Theodor Holmberg och Cecilia Bååth-Holmberg. Sånger från Brunnsviks folkhögskolas sångbok införlivades också efter hand. Från och med den tredje upplagan, från 1921, hade Eggelings namn därför strukits i titeln. Totalt innehöll sångboken ca 600 sånger och en grundläggande tanke vid urvalet var att det skulle fungera över generationsgränserna; barn och vuxna skulle kunna sjunga sångerna tillsammans. Målsättningen var också att sångboken skulle ses som en litterär antologi och ge användarna kunskap om svensk poesi. Här fanns således texter av exempelvis Bellman, Geijer, Rydberg, Heidenstam, Fröding och Karlfeldt. Många av dem hade Malin Holmström-Ingers själv tonsatt. Men bortsett från några få undantag som Birger Sjöberg, Dan Andersson och Anders Österling, släpptes 1900-talets svenska diktning aldrig in; framförallt var det 1800-talslyriken som gällde. Förutom Den svenska sången utgav Malin Holmström-Ingers några egna tonsättningar, bland annat av åtta dikter ur Almqvists Törnrosens bok.
Malin Holmström-Ingers hade genom sin uppväxt och position på Hvilan, som både var landets äldsta folkhögskola och en av de största, ett omfattande kontaktnät. Här bör främst nämnas vännen Elisabeth De Vylder som med sin make grundade Matarengi folkhögskola i Tornedalen, och som hon lärde känna under sina somrar på Lunnevads folkhögskola. Där fanns även föreståndarhustrun Hanna Odhner, en av de allra tidigaste pionjärerna inom den kvinnliga folkhögskolan. Malin Holmström-Ingers blev under sin tid vid Askovs folkhögskola på Jylland också mycket god vän med dottern till föreståndaren där, Ingeborg Appel, född Schröder. Vistelsen och kontakterna med Askov kom att betyda mycket för hennes strävan att stärka samhörigheten mellan de nordiska ländernas folkhögskolor. Men hon hade även kontakter inom musiklivet. Tonsättarkollegan och musikpedagogen Alice Tegnér var hennes vän och besökte henne då och då på Hvilan. Konstnären Tora Vega Holmström var hennes syster.
Malin Holmström-Ingers deltog livligt i debatten om kvinnors utbildning och ställning i samhället och hade en hel del offentliga uppdrag som föreläsare och föredragshållare i olika sammanhang. Hon publicerade också en lång rad artiklar i ämnen relaterade till folkhögskolan. Som ung uppmanades hon av fadern att ansluta sig till den kvinnliga rösträttsrörelsen. Hon var medlem i Fredrika-Bremer-Förbundet, ledamot i styrelsen för Malmöhus läns hushållningssällskaps småbruksundervisning och för Lunds småskollärarseminarium. Hon var också under många år ordförande i den lokala Röda Korset-kretsen.
Som rektorshustru hade Malin Holmström-Ingers alltså ansvaret för det stora hushållet vid Hvilan, vilket omfattade så skilda sysslor som slakt, personalens och elevernas mathållning, elevhem, sjukvård och bokföring. Dessutom ingick även en hel del värdinneplikter vid de många externa besöken och mötena på skolan. Sammantaget var husmorsuppdraget ett mycket tungt arbete och speciellt svårt var det under orostiderna i samband med första världskriget. Maken var dessutom borta mycket sedan han 1913 även utsetts till statlig folkhögskoleinspektör. Husmorsuppgiften slet så småningom så mycket på hennes hälsa att hon aldrig riktigt återhämtade sig. År 1929 slutade hon därför i förtid som husmor, men fortsatte att ansvara för de kvinnliga kurserna så länge maken var kvar som rektor.
Malin Holmström-Ingers avled 1938 i Lund, dit hon och maken flyttat efter pensioneringen från Hvilans folkhögskola 1935. Hon ligger begravd på Tottarps kyrkogård.
