Maria Gustava Gyllenstierna var en av det tidiga 1700-talets lärda kvinnor. Hon verkade som översättare och poet.

Maria Gustava Gyllenstierna var dotter till det kungliga rådet och överståthållaren Christoffer Gyllenstierna och Gustaviana Juliana Oxenstierna. År 1693 gifte sig Maria Gustava Gyllenstierna med greve Carl Bonde och fick därmed möjligheten att följa honom på de uppdrag han hade i olika länder, bland annat i Holland och England. Paret fick flera barn, varav två uppnådde vuxen ålder. Efter Carl Bondes död i december 1699 bosatte hon sig på Tyresö slott, som hon ärvt efter sin mormor. Mormodern, Magnus Gabriels syster , hade varit en osedvanligt driftig kvinna, och en del av hennes företagsamhet gick antagligen i arv till Maria Gustava Gyllenstierna. Bevarade brev låter oss ana detta, liksom hennes flitiga arbete med litterärt skapande och skrivdon.

Som översättare gjorde grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna sin mest berömvärda insats, då hon överförde Josefus Judiska historia till svenska från en fransk översättning. Det första bandet av sammanlagt fem, Flavii Josephi Judiske Historia utaf Arnold d'Andilli Fransyska uttolkning På Swenska Öfwersatt, gick i tryck 1713. Det var försett med ett antal dedikationstexter i bunden form och ett viktigt företal till läsaren. Man kan notera årtalet 1713 som ett betydelsefullt år för svenskspråkig litteratur. Då utkom inte bara Maria Gustava Gyllenstiernas översättning utan även Sophia Elisabet Brenners Poetiske Dikter och därtill en ny kansliordning som med emfas betonade vikten av ett svenskt språk som skulle vara rent och rikt och riktigt. Såväl Maria Gustava Gyllenstierna som Sophia Elisabet Brenner ger i sina företal uttryck för en språkpatriotisk ambition, helt i linje med denna kansliordning. Man skulle ”undfly alla främmande ord”, skrev Maria Gustava Gyllenstierna och lånade därmed ordalydelsen direkt ur den nya kansliordningen, där Hans Majestät beordrat att man ”beflitar sig om en ren och tydelig svenska samt så mycket som möjeligit är undflyr främmande ord”.

Josefus historieverk från det första århundradet av vår tideräkning hade översatts till franska av Arnauld d'Andilly och tryckts i fem delar mellan 1673 och 1676. Maria Gustava Gyllenstiernas höga ambitionsnivå som översättare avspeglas även i själva arbetsprocessen. Till sin hjälp hade hon enligt företalet ”en wiß man”, som inte bara granskade hennes arbete, utan även kontrollerade det mot grundspråket, grekiskan. Hans kommentarer finns i marginalen i det första bandet och i mer omfångsrika fotnoter i de följande. Dessa fick Maria Gustava Gyllenstierna aldrig uppleva. Den andra delen kom från trycket först 1747, tio år efter hennes död, och år 1752 var utgivningen av hela verket fullbordad.

Vad som drev Maria Gustava Gyllenstierna till detta språkliga storverk är oklart. Kanske var det ett arbete ”fäderneslandet till tjänst” som det ofta hade formulerats några årtionden tidigare. Säkerligen var det, i hopp om hjälp och beskydd, en gärd av hyllning till kungahuset, vars medlemmar också blev apostroferade på vers i det första bandet. En avslutande bön i hänvändelsen till Karl XII ger anledning att tro detta: ”Mig och mina nådigst hägna/ med Ehr nåd och Ehrt förswar; | Med Gunst/ Godhet/ Stedze fägna/ som en nådig Landsens Far”. Översättarens namn, som inte är utsatt på titelbladet, döljs som synes här i markerade initialer.

Vägen fram till det första bandets tryckning var kostnadskrävande, och överhetens gunst och godhet måste efterfrågas. I brev till konungen undersökte Maria Gustava Gyllenstierna möjligheten att få sälja ett exemplar till varje kyrka i Sverige och Finland. Detta avslogs – ”Körkiorne kunna intet påläggias at inlösa något exemplar af detta wärket” – liksom en förnyad påstötning i ärendet. Dock beviljades översättaren ”frihet” på verket under tio år.

Man skall möjligen inte underskatta översättarens litterära ambitioner eller viljan att framträda i offentligheten som en skrivande kvinna. Dessa aspekter betonar Sophia Elisabet Brenner i en gratulationsdikt, där grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna hyllas för sitt språk ”så tydligt, prydligt, rent”. Den uppburna skalden Sophia Elisabet Brenner, som i sina dikter gjort sig känd för att föra kvinnors talan, tar här också tillfället i akt att säga sin mening i den brännande frågan huruvida själen är densamma hos kvinnor som hos män. De avundsamma kan tycka att det är tveksamt om en kvinna har så mycket ljus och kraft i sin själ att hon kan åstadkomma saker ”som få gå uth på Trycke”. Men, betonar fru Brenner, själen ”kiäns wid intet kiön, är hwarcken hon ell’ han”, vilket grevinnan Gyllenstierna nu också visat. Dessutom har hon, betonas det, gjort de läsare en tjänst som inte är förfarna i främmande språk. Översättandet sågs troligen därför som en tjänst åt medsystrar. Så formulerade nämligen inte sällan kvinnliga översättare sitt uppdrag.

Maria Gustava Gyllenstierna skriver in sig i traditionen av andaktslitterärt skrivande kvinnor. Hon författade en brett upplagd svit sonetter över Jesu försoningsverk, och hon översatte ett arbete av den norska psalmförfattaren Dorothe Engelbretsdatter. Inte heller här är översättarens namn utsatt, men Tåre-Offer, som trycktes 1727, är som titeln anger På Swenska Rim Af en förnäm Fru öfwersatt. ”Och som jag af denna lilla Tractats läsande funnit stor upbyggelse/ så har jag mit egit hierta til förnöjelse den samma på Swensk vers öfwersatt”, heter det i företalet samtidigt som översättaren ber läsaren om ursäkt för det som i texten kan vara ”emot swenska Skalde-konstens art och natur” – även här uppmärksammas alltså det svenska språket!

Av den Personalia som enligt tidens sed fogades till den tryckta likpredikan framgår att Maria Gustava Gyllenstierna flitigt läst böcker på många språk och att hon därvid tillägnat sig omdöme och kunskaper ”som jämwäl hade kunnat hedra en Mansperson”. En del av det hon skrivit, heter det, har också offentliggjorts. ”Bewiste altså med sitt exempel, at Mankönet intet allena är til del fallit, at med Bokwett kunna pryda sitt förstånd, och göra deraf ett förnuftigt bruk.” Bland bevarade handskrifter kan märkas en lång dikt vid Karl XII:s begravning den 26 februari 1719 och en ”FägneSonnet” vid Fredrik I:s återkomst den 13 november 1731 ”ifrån sine arfländer”, liksom de cirka 600 sonetter som låter läsaren meditera över Jesu liv, lidande och död. Också detta var ett storverk.

När Sophia Elisabet Brenner dog 1730 skrev Maria Gustava Gyllenstierna en sonett till hennes minne, en kollegial handling som bröt mot den konvenans inom det tillfälleslitterära området som sällan gav utrymme för skriftliga hyllningar nedåt i samhällshierarkin. Den dikten är tryckt i Sophia Elisabet Brenners postuma samling Poetiske Dikter 1732.

Maria Gustava Gyllenstierna dog på Tyresö slott år 1737. När hon lämnade jordelivet, hyllades hon av bland andra Olof Dalin. Den texten ingår i Jacob Strengboms likpredikan.