Amalia von Königsmarck var konstnär och poet.

Amalia (Emilie) Wilhelmina von Königsmarck föddes 1663 och växte upp i Stade i Tyskland, där hon på initiativ av modern Maria Christina Wrangel tillsammans med systern Aurora von Königsmarck undervisades i dans, musik och sång samt franska, italienska, spanska, tyska och latin. Efter fadern Conrad Christoph von Königsmarcks död 1673 flyttade hon med sin mor och syster till Hamburg, där de vistades under åren 1674–1680. I avsikt att säkra familjens ekonomi med hjälp av inflytelserika kontakter flyttade de till Stockholm, där de bodde 1680–1692 och ingick i hovkretsen. Efter att inledningsvis ha bott i Wrangelska palatset på Riddarholmen flyttade familjen år 1686 till en fastighet i Gamla stan.

I Stockholm fortsatte systrarnas utbildning och båda två undervisades i målning av David Klöcker Ehrenstrahl. Medan systern Aurora von Königsmarck föredrog att ägna sig åt musik, fördjupade och utvecklade Amalia von Königsmarck sin konstnärliga ådra samt skrev poesi. Hon målade porträtt och miniatyrer, bland annat ett porträtt av systern Aurora von Königsmarck och ett av Sofia Dorotea av Hannover. Utmärkande för Amalia von Königsmarcks konstnärskap är de många självporträtten – något som var ovanligt för kvinnor under den karolinska tiden. I ett allegoriskt självporträtt från 1689 har Amalia von Königsmarck avbildat sig själv hållande ett porträtt av Ulrika Eleonora d.ä. d.ä. Hon understryker sin roll som konstnär genom att hålla ett knippe penslar i sin högra hand samtidigt som hennes klädsel och smycken visar hennes sociala status. En kvinna i lagerkrans, möjligen systern Aurora von Königsmarck som ”morgonrodnadens gudinna”, pekar på tavlan och till vänster står ryktesgudinnan Fama, beredd att trumpeta ut drottningens och konstnärens ära.

År 1689 gifte sig Amalia von Königsmarck i kungaparets närvaro med Carl Gustaf Lewenhaupt. Ett ståndsmässigt bröllop var en dyrbar historia, och den königsmarckska ekonomin var allt annat än i ordning. Den förmögenhet som farfadern Hans Christoffer von Königsmarck lagt grunden till under 30-åriga kriget hade naggats i kanten av reduktion och kostbart leverne. Dödsboet efter fadern Conrad Christoffer von Königsmarck hade aldrig blivit ordentligt utrett, och modern Maria Christina Wrangel hade fått anlita lagens hjälp mot söner och förmyndare för att få ut sin giftorätt. Vid tiden för bröllopet var det den ende överlevande sonen Philip von Königsmarck som förvaltade förmögenheten. Trots att farfadern i sitt testamente stipulerat 10 000 riksdaler i hemgift för ättens kvinnliga medlemmar, var brodern ytterst ovillig att utbetala dessa till systern vilket ledde till en rad ampra brev från Carl Gustaf Lewenhaupt, såsom förmyndare för Amalia von Königsmarck, till Philip von Königsmarck. Till slut blev det svärmodern Anna Maria Lewenhaupt som fick stå för bröllopskostnaderna.

Till det Lewenhauptska hemmet broderades de så kallade Königsmarckska tapeterna, som idag finns på Östergötlands museum. Enligt familjetraditionen skall det ha varit Amalia von Königsmarck och Aurora von Königsmarck som broderat dem efter skisser av David Klöcker Ehrenstrahl. De sex tapeterna har allegoriska motiv med Amalia von Königsmarck, Aurora von Königsmarck och Carl Gustaf Lewenhaupt som huvudpersoner. Den sammanlagda ytan av tapeterna är cirka 34 kvm och de är broderade med bland annat korsstygn och petit-point.

Carl Gustaf Lewenhaupt hade utbildats till officer i Frankrike och ville efter bröllopet gå i svensk tjänst. I fredstid fanns det dock inget större behov av officerare och han tog därför tjänst hos hertigen av Hannover. Detta ledde till att familjen bosatte sig i Hamburg där de kom att bo i många år. År 1695 tog Carl Gustaf Lewenhaupt tjänst hos den sachsiske kurfursten Fredrik August. År 1697 utropades denne till kung av Polen. När Carl Gustaf Lewenhaupt blev kvar i polsk tjänst efter stora nordiska krigets utbrott hamnade han i onåd hos Karl XII och 1702 inleddes en högmålsprocess där Carl Gustaf Lewenhaupt i sin frånvaro anklagades för landsförräderi. Amalia von Königsmarck, som befann sig i Sverige, försökte förgäves tala för sin man. Den 25 april 1703 förkunnade Svea hovrätt att Carl Gustaf Lewenhaupt dömdes från ”liv, ära och gods”, men då han avlidit en månad tidigare, var det Amalia von Königsmarck som genom köp ägde familjens svenska gods Övedskloster och därmed kunde domen inte verkställas.

Möjligheterna att få domen upphävd var små så länge Karl XII var i livet, men så snart Ulrika Eleonora d.y. d.y. uppstigit på tronen skyndade sig Amalia von Königsmarck att å sina och barnens vägnar vädja om att domen skulle upphävas. Detta skedde också 1719.

Amalia von Königsmarck är ett exempel på en begåvad och välutbildad kvinna som inte hade möjlighet att utvecklas till sin fulla potential. Efter giftermålet medförde sannolikt de många graviditeterna, paret fick sju barn, av vilka tre levde till vuxen ålder, och de omfattande resorna att konstnärskapet fick stå tillbaka.

Amalia von Königsmarck avled 1740 och besparades därmed sorgen att uppleva att hennes förstfödde son Charles Emil Lewenhaupt dömdes till döden och avrättades för förräderi 1743.