Karin Swanström var en prominent skådespelare, teaterdirektör, filmproducent och Sveriges första kvinnliga långfilmsregissör.

Karin Swanström var dotter till veterinärläkaren Johan Viktor Ferdinand Svanström och hans maka Emilia Catharina Johanna. Hon föddes i Norrköping år 1873. Hon hade två syskon, en äldre syster och en yngre bror, men systern avled samma år som brodern föddes. När Karin Swanström var 13 år avled hennes mor och tre år senare även hennes far. I samband med detta flyttade hon, hösten 1889, till sin farmor i Stockholm medan brodern togs om hand av faderns efterträdare hemma i Norrköping.

Karin Swanström anlände till huvudstaden 16 år gammal och bodde där hos sin farmor, som var en drygt 70 år gammal hästläkaränka på Östermalm. Hon sökte följande år in till Dramatens elevskola, där hon kom att studera åren 1890—1892. Hon uppmärksammades redan under studietiden för sin talang, då hon framträdde i elevföreställningar som Blond och brunett och Bröllopet på Ulfåsa, 1891. Hon engagerades efter avslutad utbildning vid Dramaten 1892. Därefter medverkade hon i olika turnéer 1895—1897, var engagerad vid Hjalmar Selanders sällskap 1897—1898 samt vid Svenska Teatern i Helsingfors från 1899. Efter en fem år lång session i Finland återvände hon hem till Sverige och startade 1904 ett eget turnésällskap som hon skulle driva fram till 1920. Sällskapet kom att bli ett av de mer framstående i landet, med en bred repertoar som omfattade klassisk dramatik, komedi och fars. Karin Swanström var utöver ledarskapet dessutom aktiv som regissör och ledande skådespelare. Under 1920-talet spelade hon sedan på olika Stockholmsscener, exempelvis Blancheteatern och Oscarsteatern, den senare knöts hon till av regimen Gösta Ekman samt John och Pauline Brunius, åren 1926—1931.

Bland Karin Swanströms många teaterroller märks de som Marianne Friis i Kära släkten på gamla Dramaten 1892, Roxane i Cyrano de Bergerac hos Selanderska sällskapet 1898, Fru Alving i Gengångare på Blancheteatern 1921, samt Miss Shoe i En sensation hos Mrs Beam på Blancheteatern 1925. På Oscarsteatern framträdde hon som Grevinnan de la Brière i Vad varje kvinna vet, 1926, hushållerskan Lina i Moloch, 1926, Fru Edla Hedman i Rötmånad, 1928, Mrs Candour i Skandalskolan, 1928, Lil Rice i Broadway, 1928, Fanny Cavendish i Den kungliga familjen, 1929, samt Svärmodern i Gustaf Vasa, 1930.

Karin Swanström debuterade på film vid 48 års ålder, år 1921, i Mauritz Stillers ryska revolutionsdrama De landsflyktige. Hon medverkade i närmare 50 filmer under de 20 år hon var verksam som filmskådespelare. Bland de filmer där hon agerade framför kameran kan nämnas Gösta Berlings saga, 1924, Flickorna Gyurkovics, 1926, Flickan i frack, 1926, En perfekt gentleman, 1927, Vi som går köksvägen, 1932, Giftasvuxna döttrar, 1933, Fasters millioner, 1934, Äktenskapsleken, 1935, Swedenhielms, 1935, Äventyret, 1936, Familjens hemlighet, 1936, På Solsidan, 1936, Sjöcharmörer, 1939, och Stål, 1940.

Liksom vid teatern involverade sig Karin Swanström snart i fler ansvarsfulla och kreativa uppgifter i filmarbetet. Hon blev produktionsledare för det nybildade och kortlivade Bonnierfilm 1923—1924, där hon även regisserade fyra spelfilmer samt var aktiv som skådespelare. I en — framförallt när det gällde maktpositioner — enormt mansdominerad bransch hörde Karin Swanström till en mycket unik skara kvinnliga pionjärfilmskapare, verksamma under svensk films första årtionden. Enda föregångarna var Anna Hofmann-Uddgren och Pauline Brunius, de regisserade dock enbart kortare spelfilmer, vilket gör Karin Swanström till Sveriges första kvinnliga långfilmsregissör. I sina olika positioner förde hon ofta fram starka kvinnliga karaktärer och berättelser som skildrade ämnen ur kvinnlig synvinkel, exempelvis filmatiseringen av Elin Wägners Nortullsligan, 1923. Hon regisserade själv bland annat filmerna Kalle Utter, 1925, och Flickan i frack, 1926, den senare en feministisk komedifilm.

Åren 1933—1941 var Karin Swanström anställd som produktionsledare vid Svensk Filmindustri. Hon verkade även som konstnärlig rådgivare och chef och var i praktiken ledare för hela filmproduktionsavdelningen i bolagets stora inspelningsstudio, filmstaden Råsunda. Det var en mycket tung post i en mansdominerad bransch, hos det filmbolag som var det stilledande och dominerande i svensk filmproduktion. Här samlades många av landets ledande filmregissörer, filmfotografer, filmstjärnor och andra kreativa krafter. Sveriges eget Hollywood eller Babelsberg. I sin yrkesroll valde Karin Swanström riktning och hade stort inflytande på SF:s filmproduktion under ett antal produktiva år i den svenska filmhistorien. Bland de filmer där Karin Swanström var konstnärlig rådgivare kan nämnas Simon i Backabo, 1934, Anderssonskans Kalle, 1934, Swedenhielms, 1935, Munkbrogreven, 1935, Johan Ulfstjerna, 1936, Klart till drabbning, 1937, Landstormens lilla Lotta, 1939, Filmen om Emelie Högqvist, 1939, Kyss henne!, 1940, och Hans Nåds testamente, 1940.

Karin Swanström hade under sina många år under turnéer i landsorten lärt sig vilken repertoar publiken ville se och hade förmågan att leverera vad de önskade. En högst användbar styrka, vilken gjorde henne till en tillgång i depressionsårens filmindustri. Man behövde kunna leverera publiksuccéer och med producentduon Swanström-Claësson vid rodret gjorde man det. De höll skeppet flytande och navigerade stadigt genom svåra ekonomiska år. Karin Swanström fungerade dock inte enbart framgångsrikt för filmskapandet utan även som drivbänk för unga löften i skådespelarleden som hon föste in framför filmkameran, till dessa hör bland andra Birgit Tengroth, Sickan Carlsson, Ingrid Bergman och Alf Kjellin.

Karin Swanström placerar sig i och med detta som en av de mest framträdande, mäktiga och betydelsefulla kvinnorna i svensk filmhistoria. Detta till trots har hennes insatser länge till stor del förbigåtts i filmhistorieskrivningen. Hon fick kliva av sin position kort innan sin död och de filmframgångar hon låg bakom förringades delvis redan i sin samtid. De folkliga och lättsamma genrer Karin Swanström gärna ägnade sig åt hade generellt sett låg status i kulturetablissemanget, då de inte hade de rätta konstnärliga ambitionerna. Filmhistorien har från början tecknats av män och där har Karin Swanström sedan fortsatt att flagrant förbigås. Det kan ha flera orsaker; att hon inte ansetts platsa i bilden man velat ge av svensk filmhistoria, vilket medförde ett osynliggörande av en värdefull gestalt och dess roll i skråets framväxt som resultat. Uppenbarligen har inte heller landvinningen, att som kvinna uppnå den positionen, ansetts vara noterbar. I likhet med många andra framstående kvinnor har omvärlden värderat hennes insatser och egenskaper annorlunda än de hos en man med liknande position och prestation. Karin Swanström blev placerad i ett oupplyst hörn i historien, men historieskrivningen har alltmer omvärderats och hon lyfts numera fram som den starka kraft och föregångare hon var.

Karin Swanström hade en stor spännvidd som skådespelare, men valde ofta att medverka i lustspel, där hon gestaltade sina damer som jovialiska, frodiga, drastiska, barska och sentimentala. Det kom att bli många karaktärsporträtt av grevinnor, högreståndsdamer, stenrika gamla fastrar och änkefruar, men även kvinnor av enklare slag, som kokerskor och hushållerskor. Redan Karin Swanströms första filmroll som rysk furstinna slog an tonen för hennes fortsatta filmroller. De ansågs även ligga nära hennes egen person, temperamentsfull, uttrycksfull, charmerande, befallande samt med en extravagant framtoning. Karin Swanström har även beskrivits som en slags teaterns Katarina den stora; despotisk, nyckfull och en verklig primadonna, men också som en skicklig teatermänniska och regissör. En människa med ett stort driv, en överlevare och kämpe, som tog kontroll över sin egen tillvaro och vision, och som inte bad om ursäkt för sin ambition. Men hennes samtid var inte riktigt redo för henne.

Karin Swanström var gift med filmproducenten Stellan Claësson från 1915 fram till sin död. Makarna samarbetade ofta, alltsedan hennes teaterturnéer på 1910-talet och därefter på filmproduktioner, såväl på Bonnierfilm som hos SF. Hon bedrev även teaterpedagogisk verksamhet i Stockholm 1921—1925.

Karin Swanström dog i Stockholm 1942. Hon är begravd i Gustav Vasa kolumbarium i Stockholm.