Signe Hebbe var operasångerska och teaterpedagog, verksam 1855–1925. Hon införde nya romantisk-realistiska stilideal som blev rådande för flera generationer operasångare och skådespelare. Hon har kallats ”Nordens Stanislavskij” men verkade sex decennier före honom.
Signe Hebbes första år i livet präglades av uppbrottet från det trygga hemmet på den småländska herrgården Näsbyholm. Fadern Clemens från det stockholmska handelshuset Hebbe gjorde konkurs och flydde till England från hustru och tre små döttrar, som tvingades lämna allt och hyra möblerat i Jönköping. Modern Wendela Hebbe hade såsom väl utbildad prästdotter dock möjlighet till försörjning genom att ge lektioner i piano, sång, teckning och språk och kunde genom journalistanställning på Aftonbladet flytta till Stockholm efter två år.
Signe Hebbes skolgång startade knaggligt. Först studerade hon privat men från elva års ålder gick hon två år i Wallinska skolan. Hennes studier vid Adolf Fredrik Lindblads pianoinstitut gick bättre och vid tolv års ålder påbörjade hon sin utbildning vid Kongl. Theaterns (nuvarande Kungliga Operans) elevskola, med Isidor Dannström i sång. Därtill gick hon regelbundet till Herman Sätherbergs gymnastiska institut. På grund av halvbroderns födelse och utackordering i Berlin tvingades hon avbryta studierna före det avslutande året, men undervisades i sång av Mendelssohn-eleven Richard Wüerst vid det privata Conservatorium der Musik, samt lärde sig tyska och att teckna. En livsavgörande upplevelse för Signe Hebbe blev Jenny Linds fyra avskedskonserter i Berlin 1854. Starka intryck förmedlade också skådespelaren Johanne Luise Heiberg, som hon såg i Köpenhamn.
Efter återkomsten till Stockholm debuterade Signe Hebbe 1855 som talskådespelerska bland annat i två roller på Kongl. Theatern. Hon fortsatte sina sångstudier för Julius Günther och vann efter ett inledande år för sångpedagogen Jean Jaques Masset inträde vid Conservatoire impérial de musique et de déclamation i Paris. Studierna bekostades av styvfadern Lars Johan Hierta. Som första nordiska artist erhöll hon medalj från konservatoriet 1858. Andra och tredje året samt ett extra fjärde år följde hon också deklamationsklassens undervisning och fick en tid själv vikariera som lärare bland annat i ”maintien théâtral” med Sarah Bernhardt på elevlistan.
Genom fortbildning för Francesco Lamperti i Milano kunde Signe Hebbe senare utöka sitt röstregister och genom de stora italienska skådespelarna Adelaide Ristori och Ernesto Rossi även sitt dramatiska uttryck. Därtill gjorde hon rollstudier direkt för tonsättarna David, Thomas, Gounod och Berwald (Fidelio).
Signe Hebbes inledande karriär kantades av svåra förhållanden både privat och yrkesmässigt. Systern Fanny förlorade make och barn i Danmark och systern Thecla avled i tbc i Paris och efterlämnade en nyfödd son, Signe Hebbes amerikanske fästman ryckte in i kriget i Georgia och familjen Hierta ville inte längre bekosta hennes uppehälle i Paris. Därtill avled hennes teateragent och som utländska betraktades Signe Hebbe med stor skepsis av teatrarna.
Enligt kontrakt måste den som utbildats vid konservatoriet under tre år i första hand ta engagemang vid franska scener. Signe Hebbe fick ett tvåårskontrakt i Lyon och modern flyttade med som stöd tillsammans med halvbrodern. Men då ingen lön betalades ut förrän efter debuten och denna hindrades av en rival bröt hon kontraktet och debuterade våren 1862 i Frankfurt. Karriären fortsattes vid hovteatern i Mannheim, där hon repeterade in en omfattande repertoar och bland annat sjöng Elsa i Lohengrin och berömdes av Richard Wagner.
Perioden 1864 –1879 var Signe Hebbe återkommande ledande sopran vid Kongl. Stora Theatern, bland annat som Margareta i Faust, Valentine i Hugenotterna, Selika i Afrikanskan, Alice i Robert av Normandie, Fidelio-Leonora i Fidelio, Susanna i Figaros bröllop, Violetta i La Traviata, Marie i Regementets dotter och Mignon i Mignon.
Under den tid hon hade fast engagemang vid Théâtre Lyrique i Paris råkade Signe Hebbe ut för rivalitet från Christina Nilsson och lyckades aldrig få framträda i de inrepeterade rollerna Myrrha i Sardanapalus, Donna Anna i Don Juan, Pamina i Trollflöjten och Agatha i Friskytten.
Signe Hebbe gästspelade vid flera stora europeiska operascener och gjorde en särskilt stor insats för att initiera operakonsten i Finland och Norge, inte minst under Ludvig Josephsons ledning på Christiania Theater under 1870-talet. Hon berömdes för sin vackra, välbehandlade röst, som i styrka dock inte riktigt stod i paritet med hennes starka dramatiska uttrycksmedel i övrigt. Hennes fransk-italienskt inspirerade naturliga spelstil upplevdes i Tyskland och Norden tidvis som främmande då den bröt mot den mer stelbenta tradition som rådde. År 1871 efterfrågades dock hennes kunskaper som pedagog av Kongl. Stora Theaterns ledning.
År 1879 avbröts Signe Hebbes operakarriär, delvis på grund av att modern, som hon bodde tillsammans med, hade blivit sjuk. Signe Hebbes undervisning utvidgades i stället och hon blev den mest efterfrågade sång- och skådespelarpedagogen i Norden. Denna verksamhet intensifierades från och med 1883. Några år undervisade hon som statligt anställd vid Musikkonservatoriets teaterskola och Dramatens elevskola, men återgick sedan till att själv ge privatlektioner. Hon gav även gratislektioner till många mindre bemedlade.
Att en sångare också behövde behärska de kroppsliga uttrycksmedlen var nytt vid denna tid. Utomordentligt viktigt blev Signe Hebbes införande av djupandningen, som i sin tur medförde ledigare armrörelser och gjorde kroppen beredd för varje själslig impuls. Vid övningarna gällde: först tanken, sedan gesten och sist ordet. Signe Hebbe gjorde även en nydanande insats beträffande uttal och fraseringskonst, inspirerad av den franska traditionen. I sina rollanalyser gav hon särskilt de kvinnliga rollerna större dramatisk logik och mening. Hennes undervisning kom även att ligga till grund för en helt ny och tekniskt virtuos operastil i Sverige. Den fick också stor betydelse för tidig svensk stumfilm, inom vilken många av de bärande artisterna instruerades av Signe Hebbe.
Av sina elever krävde Signe Hebbe en oerhörd arbetsdisciplin. Men alla accepterade inte de krav som hon ställde. August Strindberg lär ha hämtat hem sin hustru Siri von Essen, som han ansåg lade ner alldeles för mycket tid hos Signe Hebbe, när hon borde sköta man och barn. Att han sedan i sitt berömda företal till Fröken Julie tagit intryck av Signe Hebbes tankar är emellertid uppenbart.
Bland Signe Hebbes elever kan nämnas Matilda Jungstedt, Anna Norrie, Julia Håkansson, Gerda Lundequist, Hilda Borgström, Manda Björling, Naima Wifstrand, Tora Teje, Anders de Wahl, John Forsell och Lars Hanson. Många av hennes elever blev själva pedagoger, som i sin tur uppfostrade nya pedagoger. Traderingslinjer kan följas på de nordiska scenskolorna men också via lärare och regissörer i Tyskland, Italien, Polen, Österrike, England, Frankrike och USA. De var starkast fram till mitten av 1960-talet. Inom filmen använde exempelvis Ingmar Bergman oftast skådespelare ur ”Signe Hebbes skola”.
Signe Hebbe dog 1925 och är begravd tillsammans med sin mor på Norra kyrkogården i Solna. År 1937 fick hon en gata uppkallad efter sig, Signe Hebbes väg i Hägersten.
