Sigrid Leijonhufvud var författare och aktiv inom kvinnorörelsen. Hon gjorde sin mest betydelsefulla insats som personhistoriker.
Sigrid Leijonhufvud föddes 1862 och var dotter till grevinnan Ebba Ulrika Sparre och hennes make översten, kammarherren och friherren Axel Hjalmar Leijonhufvud. Hon föddes därmed in i den svenska adeln. Efter en grundutbildning med privatlärare avlade hon 1883 mogenhetsexamen vid Lyceum för flickor i Stockholm. Efter ett kort mellanspel vid den nya högskolan i Stockholm studerade hon vid Uppsala universitet under åren 1885–1888, framför allt språk samt konst- och litteraturhistoria. Hon gjorde också en längre bildningsresa i Europa. Yrkeskarriären inleddes på allvar 1892 som språklärare vid Åhlinska skolan i Stockholm. Från 1901 var hon därutöver bibliotekarie vid Vitterhetsakademien.
Sigrid Leijonhufvuds far var yrkesmilitär och inte särskilt engagerad i dotterns akademiska ambitioner. I den stora familjen, fem söner och tre döttrar, var det enbart hon av döttrarna som fick någon högre utbildning. Troligen berodde detta på att hon tidigt stöttades av fastern Sophie Adlersparre (Esselde), som var grundare av Fredrika-Bremer-Förbundet 1884 och även kvinnohistoriskt intresserad. Via henne kom Sigrid Leijonhufvud i kontakt med idéer och ledande personer i tidens kvinnorörelse.
Inspirationen från Sophie Adlersparre blev ingången till Sigrid Leijonhufvuds författarskap. Hennes första större uppgift blev att färdigställa Sophie Adlersparres biografi över Fredrika Bremer, 1896. Långt senare publicerade hon även en biografi över Sophie Adlersparre själv, 1922–1923, ett arbete som belyser såväl det traditionella ståndssamhället som 1800-talets accelererande politiska och sociala utveckling, inte minst för kvinnor. Hon publicerade också brevväxlingen mellan Sophie Adlersparre och författaren Victoria Benedictsson alias Ernst Ahlgren, 1910.
Som skribent och forskare blev Sigrid Leijonhufvuds huvudinriktning personhistoria, oftast inom ramen för de adliga kulturmiljöer från 1600- till 1800-tal som knöt an till den egna släktbakgrunden. Den medeltidshistoriskt engagerade morfadern Gustaf Adolf Sparre, på vars egendom Sköndal hon ofta vistades, samt hennes eget arbete i Vitterhetsakademiens bibliotek med dess stora handskriftssamling förstärkte impulserna i den riktningen. Likaså inspirerades hon av historikern Ellen Fries, som även hon fanns i Sophie Adlersparres krets. Några av hennes pågående forsknings- och utgivningsarbeten kunde Sigrid Leijonhufvud fullfölja, särskilt arbetet om Agneta Horn, 1908. Tidens nationella anda hade också lett till ett generellt ökat intresse för personhistoria.
Sigrid Leijonhufvuds familjebakgrund öppnade självfallet dörrar och hon fick möjlighet att på plats studera många enskilda handskriftssamlingar. Detta präglade hennes första helt egna arbete Ur svenska herrgårdsarkiv, 1902, med sitt fokus på den karolinska epoken och frihetstiden. Utan att vara egentlig fackhistoriker var Sigrid Leijonhufvud ändå noga med objektiviteten samt den vetenskapliga apparaten i form av god metodik, källhänvisningar och register. Dessutom var hon en utmärkt stilist med känsla inte minst för psykologi och mänsklig dramatik, något av en tidig populärhistoriker. Från 1909, då hon efter faderns död valde att lämna sin lärartjänst, fick hon ytterligare tid för sitt författande.
Det starka arkivintresset gjorde det naturligt för Sigrid Leijonhufvud att i sina arbeten trycka av originalhandlingar och även genomföra flera separata utgåvor av sådana. Efterhand kom hon att koncentrera sig på Carl Gustaf Tessin, sinnebilden för frihetstidens förening av politik, kultur och förfinad franskorientering. Hon skildrar med stor inlevelse tid och miljö liksom inte minst kvinnorna i hans omgivning. Totalt fyra band utkom under åren 1917–1933, främst grundade på dagböcker och brevväxling och kompletterade med några aktpublikationer. Genom åren medverkade Sigrid Leijonhufvud även med recensioner, kortare artiklar och arkivfynd i bland annat Fornvännen, Fataburen, Karolinska förbundets årsskrift och Personhistorisk tidskrift.
Sigrid Leijonhufvud var nära vän med barnboksförfattaren och konstnären Ottilia Adelborg, som energiskt verkade för att utveckla svensk hemslöjd. Även detta låg i tiden och gick väl ihop med Sigrid Leijonhufvuds kulturhistoriska orientering. Historikern, författaren och rösträttsaktivisten Lydia Wahlström ingick också i den närmare bekantskapskretsen. De delade en i grunden konservativ livshållning. Hon hade en långvarig relation med skulptören Sigrid Blomberg.
Sigrid Leijonhufvud satt i Fredrika-Bremer-Förbundets styrelse en längre period. Utöver detta engagemang publicerade hon egna bidrag till förbundets tidskrift Dagny, från 1914 Hertha. Dessutom var hon aktiv i det 1885 av Ellen Fries med flera grundade Sällskapet Nya Idun för yrkeskvinnor och svarade för en bok med dess 50-årshistorik 1935. Redan 1893 hade hon varit delförfattare i en bibliografi över kvinnor i den svenska litteraturen. I samarbete med tonsättaren Elfrida Andrée medverkade hon med texten till den inledande kantaten vid Världskongressen för kvinnans politiska rösträtt i Stockholm 1911.
Särskilt Sigrid Leijonhufvuds arbeten om Tessin väckte stor och positiv uppmärksamhet i en tid när 1700-talet och dess kulturella yttringar börjat bli mer synliga och värdesatta, något som även hennes eget författarskap bidrog till. Hon invaldes 1918 i Samfundet De Nio, fick 1922 den kungliga utmärkelsen Litteris et Artibus samt blev hedersdoktor vid Lunds universitet strax före sin död 1937. Även för skönlitteratur och konst hade hon ett starkt intresse och hemmet i Stockholm blev en mötesplats för diskussioner bland likasinnade.
Sigrid Leijonhufvud var en traditionalist med stark släktkänsla och medvetenhet om sin sociala ställning men samtidigt med klar insikt om samhällets nödvändiga förändringar. Som flitig brevskrivare fick hon med åren ett brett kontaktnät med såväl andra forskare på området som inom kvinnorörelsen. Hennes författarskap hade ett starkt fokus på kvinnornas roll och betydelse i de miljöer hon skildrar.
Sigrid Leijonhufvud avled 1937.
