Ellen Kleman var publicist, kvinnosakskvinna och redaktör för Fredrika-Bremer-Förbundets tidskrifter Dagny och Hertha under 25 år.
Ellen Kleman föddes 1867 och växte upp i Karlskrona, där hennes far var kommendörkapten. Modern var hemmafru och tog hand om familjen bestående av Ellen, den två år äldre systern Maria och den fem år äldre systern Anna. Systrarna hade en äldre halvbror. Ellen Kleman gick i Karlskrona elementarskola som var ett flickläroverk 1880–1885, där Anna Fischerström var föreståndare. Efter skolgången försörjde sig Ellen Kleman som kassör vid sparkasseavdelningen vid AB Blekinge bank 1886. Systern Anna Kleman och hon lämnade därefter staden och flyttade norrut. Ellen Kleman försörjde sig genom arbete på bank först i Uppsala och sedan i Stockholm. Anna Kleman försörjde sig med arbete inom försäkringsvärlden och syskonen bodde ihop. 1887 föddes halvbroderns son, Carl Fredrik Kleman. Hustrun dog i barnsäng och fadern Fredrik begav sig till USA. Anna och Ellen Kleman tog hand om pojken, som bodde hos dem fram till tonårstiden då han flyttade till den äldre systern Maria Stenberg med familj i Göteborg. Syskonen hade god kontakt genom åren.
Ellen Kleman fick tidigt ett engagemang för kvinnofrågor och kom in i kulturella kvinnokretsar med intresse för dessa frågor i huvudstaden. 1907 debuterade hon med en historisk roman Fabian Wendts hustru, som handlar om en kvinna som blir styrd av andra och inte av sig själv. Hon skrev senare texten till ”Svenska kvinnors medborgarsång”, tonsatt av kompositören Emil Sjögren 1909. Sången blev viktig i rösträttsrörelsen och pläderade för att kvinnor skulle bli likvärdiga medborgare: ”Nu kräfver jag plats och röst vid din sida / Jag slutat att vänta och tåligt bida – / I rättfärdighets namn, som mänska och like / Jag vill medborgarrätt i Sveriges rike.”
1907 bytte Ellen Kleman karriär. Hon blev erbjuden att ta över redaktörsposten för Fredrika-Bremer-Förbundets tidskrift Dagny efter Lotten Dahlgren. Ellen Kleman blev redaktör och ansvarig utgivare för Dagny fram till 1913, då tidskriften lades ner av ekonomiska skäl, och sedan redaktör för dess efterträdare Hertha 1914 fram till 1932, då hon gick i pension. Under sin tid som redaktör byggde hon upp Hertha till ett samlat organ för den svenska kvinnorörelsen, skötte allt redaktörsarbete och gav under de första åren ut 20 nummer per år, därefter något färre. Det var ett omfattande redaktörsarbete som Ellen Kleman bedrev i 25 års tid. Många skribenter medverkade i Dagny och Hertha och det var viktiga och betydelsefulla tidskrifter som behandlade aktuella kvinnofrågor, som rösträtten och litteraturkritik, samt förmedlade information om Fredrika-Bremer-Förbundet. Ellen Kleman bidrog under åren som skribent i Dagny och Hertha med ett stort antal recensioner, artiklar över märkeskvinnor, artiklar om andra kvinnotidskrifter och rapporter från internationella och nationella kongresser. Ellen Kleman var exempelvis svensk delegat vid Internationella rösträttsalliansens kongress i Budapest 1913, Genève 1920 och Rom 1922 och rapporterade från dessa, men hon bidrog också med referat och inblickar från nationella kongresser och om Fredrika-Bremer-Förbundets verksamhet som årsmöten och andra aktiviteter i föreningen. Hon var aktiv med uppdrag inom en rad olika organisationer som styrelseledamot för Fredrika-Bremer-Förbundet 1921–1932, vice ordförande i förbundets stockholmskrets 1921 och dess ordförande 1922—1931.Vid sidan av dessa var Ellen Kleman ledamot i styrelsen för Föreningen Självförsörjande Bildade Kvinnors Vilohem 1908—1913, ledamot av Sällskapet Nya Iduns nämnd 1909—1924 och sekreterare i Svenska Kvinnors Nationalförbund 1921–1927.
Ellen Kleman lärde känna kritikern Klara Johanson (K. J.) som arbetade på Stockholms dagblad 1908. K.J. kallade Ellen Kleman för Choice, den utvalda. Systrarna Kleman bodde på Valhallavägen på Östermalm i en stor våning med hembiträde, K.J bodde också på Östermalm, på Karlavägen och brev mellan dem vittnar om stark omedelbar kärlek. Ellen Kleman var den praktiska, sociala, beresta och välbärgade. Tillsammans gjorde de utlandsresor till bland annat Tyskland 1910 och 1911 och samma år deltog de båda på den internationella rösträttskongressen i Stockholm. Sommaren 1912 tillbringade de tillsammans med flera av Stockholms intellektuella kvinnor på paret Sigrid Blombergs och Sigrid Leijonhufvuds sommarställe i Upplands Väsby. Ellen Kleman arbetade med artiklar för tidskriften Dagny. Efter sommaren flyttade de ihop. K.J. flyttade in på Valhallavägen 59, där Ellen Kleman bodde tillsammans med systern Anna Kleman, som också var kvinnosakskvinna och engagerad i rösträttsföreningen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), samt ett hembiträde. Våningen var stor; Ellen Kleman hade eget arbetsrum, K.J. fick ett så kallat bokrum, som fungerade som bibliotek med egen skrivplats. De umgicks med kvinnliga kulturpersonligheter och hade tillsammans ett stort och brett socialt nätverk. Ellen Kleman gjorde resor till förmötena till rösträttskonferenserna i Berlin, Dresden, Prag, Wien, Budapest och rapporterade i Dagny och de reste också mycket ihop. 1914 åkte Ellen Kleman och K.J. exempelvis tillsammans till Tyskland och K.J. skrev om resan i Hertha. De kunde flera språk och hade vänner och bekanta i många länder. 1920 fick Ellen Kleman ett stipendium från Stockholms Dagblad för sociala studier i Tyskland och Frankrike och de företog en lång resa under hela sommaren till Tyskland, Frankrike och Schweiz. I Paris hälsade de på vännen författaren Jane Gernandt-Claine. Andra somrar tillbringades på vänners sommarställen och pensionat runt om i Sverige.
Ellen Kleman och K.J. hade en arbetsgemenskap. Ellen Kleman ägnade sig åt forskning, särskilt om Fredrika Bremer. Tillsammans med Sigrid Leijonhufvud utgav hon Fredrika Bremers bild, 1913, en samling essäer om författaren där också Hilma Borelius, Emilia Fogelklou, Lotten Dahlgren, Klara Johansson och Selma Lagerlöf medverkade. Tillsammans med K.J. arbetade Ellen Kleman med Fredrika Bremers brev under flera år och det resulterade i fyra stora band, utgivna på Norstedts förlag 1915–1920. Ellen Kleman medverkade i serien Svenska kvinnor med boken Fredrika Bremer utgiven på J.A. Lindblads förlag 1925. Det var tredje delen i serien med biografier om kända kvinnor, där de två första ägnats Jenny Lind, av Sigrid Elmblad, och Hedvig Charlotta Nordenflycht, av Hilma Borelius. Biografin satte nytt ljus på bland annat förhållandet mellan Per Böklin och Fredrika Bremer tack vare nya opublicerade brev, från Fredrika Bremer till Böklin, som Ellen Kleman fått tillgång till genom Böklins släktingar. Boken publicerades också på danska. Ellen Kleman engagerade sig före kriget i upprättandet av en staty över Fredrika Bremer och tillsammans med en rad andra kvinnor som Sigrid Leijonhufvud och Lydia Wahlström arbetade de med frågan i Fredrika Bremers statykommitté, där Ellen Kleman var ordförande från 1925 fram till 1927 då statyn av skulptrisen Sigrid Fridman avtäcktes. Sigrid Fridman och Klara Johanson hade inlett ett kärleksförhållande 1925, som var accepterat bland de inblandade och varade fram till 1948 då K.J. avled.
Ellen Kleman slutade som redaktör för Hertha 1932. Hon var då 65 år gammal och hade arbetat 25 år med tidskriften. Som pensionär levde hon ett mycket aktivt liv fyllt av arbete. Hon fortsatte att skriva och publicerade 1938 en kort essä, Fredrika Bremer and America på förlaget Åhlén & Åkerlund, men framförallt engagerade hon sig socialt för flyktingar. Under 1934–1940 arbetade hon som sekreterare och kassaförvaltare i Insamlingen för landsflyktiga intellektuella, en kommitté som verkade för att fler politiska flyktingar skulle få inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. När kommittén lades ner 1940, av ekonomiska skäl, arbetade Ellen Kleman vidare på ett privat plan. Hennes engagemang för flyktingar och mot nazismen var stort och välkänt. Hon blev medlem 1940 i den så kallade Tisdagsklubben, som grundats av författaren Amelie Posse samma år som ett forum för att diskutera samhällsfrågor. Många kända kulturpersonligheter var med, däribland författaren Marika Stiernstedt och Ture Nerman, författare, journalist och redaktör för veckotidningen Trots allt!, 1939–1946. Tidningen verkade för demokrati och mot diktaturer och Ellen Kleman blev andelsägare 1940.
Ellen Kleman och Klara Johansson bodde fram till 1936 med systern Anna Kleman. Då fick Anna Kleman svårt att gå i husets trappor och flyttade till pensionat Windsor. Ellen Kleman och K.J. flyttade året därpå från den stora våningen till en modern funkislägenhet på tre rum och kök på Drottningholmsvägen 76 i den nybyggda stadsdelen på Kungsholmen. Ellen Kleman, som ägnade sin tid åt de allt fler flyktingar som kom till Sverige, var kry och tog hand om hushållsbestyr, det sociala livet, och inte minst K.J. som inte var praktiskt lagd och ofta sjuk. Hon besökte dessutom gärna sin syster Anna Kleman som blev allt sjukare och avled 1940. Nio dagar senare avled också hennes äldre syster Maria i Göteborg.
Sommaren 1942 fyllde Ellen Kleman 75 år och för att slippa uppvaktning rymde hon och K.J. till Sigtuna. Väl hemma igen överöstes hon med telegram och hyllningar. Hon var känd i offentligheten och var mycket omtyckt. 1942 erhöll hon Illis quorum. Den sista tiden ägnade Ellen Kleman sig åt att sammanställa ytterligare en brevsamling med ett urval av brev från Fredrika Bremer, men boken utkom postumt 1944 med titeln Fredrika Bremer i brev: Ett urval med förord av Klara Johanson.
Ellen Kleman avled 1943 och ligger begravd på Galärvarvskyrkogården i Stockholm.
